Weisshorn

Följande lördag ordnade Xchangegruppen åter en vandring, denna gång till Weisshorn. Jag var lite tveksam, delvis när förra veckoslutets vandring hade varit så extremt lyckad, men Patrik och Gabban lyckades övertala mig att återigen stiga astidigt upp och följa med dem till Sierre, varefter vi tog bussen upp till St-Luc. Om ni har en bild i huvudet om hur bussarna går uppe i alperna, att den sniglar sig fram i en S-liknande bana så är det en alldeles korrekt bild. Om man mår lätt illa ska man nog undvika alperna. Men annars är det värt det, vilka utsikter! På ett ställe var vägen endast enfilig och så smal, på ena sidan en bergsvägg, på den andra ett stup på 100m...

Hotell Weisshorn på toppen.

St-Luc

I alla fall, vi tog bussen till St-Luc en liten alpby  just på gränsen till den tyska delen av Valais. Där började den verkliga bersbestigningen upp till Hotel Weisshorn, ett hotell på en alptopp. Genom att gå längsmed bergets fot och sakta avancera upp mot toppen var det meningen att vi skulle nå hotellet på ett par timmar. Det var lite mulet och delvis soligt. Inte alls som förra veckoslutet. Framför allt var det hemskt. Den första kilometern steg vi åtminstone 70m och jag trodde jag skulle dö. Efter det blev det lättare, men jag var såpass trött redan att det inte spelade så stor roll. Som tur var vyerna superba och jag tog varje chans jag fick att stanna till för att fota, lika för att ha en ursäkt att stanna för en kort stund.

Men efter ett tag gick det bättre, eller allt blev bättre när jag ätit. Såklart. När är det inte så för mig? Den sista delen till hotellet gick mycket bättre och jag, Patrik och Gabban och min biologikompis Elisa (den enda andra utbytesstudenten jag träffat som också studerar biologi) hade riktigt kul. Vyerna var magnifika och även om solen inte sken lika mycket nu som de gjorde förra veckan så var den tillsammans med snöreflexionerna riktigt stark. Det var supervarmt och mitt stora problem var att få plats med mina kläder i min väska.

 Till slut kom vi upp till toppen av berget. Det var inte på någo sätt den högsta toppen eller den brantaste eller något sådant. Det var den rätta toppen för det var på den som Hotel Weisshorn låg på. Precis innan vi kom fram hittade vi denna skylt, som säkert egentligen är betydligt högre än dryga metern. Skyltarna i samma stil i dalen var nämligen närmare tre meter. Antar att snön ligger tjock i backen...

Väl framme på hotellet var det bara att beställa det man ville ha. jag passade på att prova något från regionen, en plat valaisienne, men bröd och smör, en bit ost och olika sorters tunnskuret kött. Och en varm kakao. Mums!! Många andra provade på hotellets blåbärspaj och sade att den var utsökt. Nåh, efter den promenaden är allting utsökt, men jag tror att oberoende om vi precis ätit en trerättersmiddag före skulle detta har varit smaskens. Och priserna var förvånansvärt låga trots att de inte har särdeles mycket konkurrens här uppe på toppen.

Vägen tillbaka gick betydligt lättare. Mycket på grund av alla nerförsbackar som många, inklusive jag, intog inte på stående fot utan sittande rumpa. Nästa gång jag vandrar i alperna ska jag komma ihåg att ta med en plastpåse att åka på, det går så mycket hårdare då. Ganska snart utmynnade det hela i ett stort snöbollskrig där ingen vann men alla blev snöiga.

Och till slut var det bara att ta bergsbanan ner till St-Luc igen. Längden på promenanden blev väl närmare 11 km, och för min del även en öm höft, som definitivt inte gillade stigningen. Nåväl, det är väl det man har värktabletter för. Som mamma alltid säger, du gör vad du gör och tål vad du lider.