Efterlängtat besök! del 1

På fredagen fick jag för första gången på ett bra tag besök, ett väldigt efterlängtat besök! Maya the Bee och Prylen hade på något sätt lyckats göra det omöjliga - ta ledigt samtidigt och hitta vettiga biljetter så att de kunde komma och hälsa på. Till vårt förfogande hade vi bara ett veckoslut och påföljande måndag, men det räcker långt med en god planering (och planera hade jag gjort... i sisådär två månader, för att komma på det bästa, roligaste och någorlunda billigaste alternativen som sedan de fick välja mellan när de kom hit...) Att det dessutom var första veckoslutet i april (och därmed gratis inträde på alla museer i Lausanne), jag hade ett presentkort på 50 Chf till outletten jag planerat åka till, och inte minst min födelsedag på söndagen, gjorde det hela ännu bättre! Dessutom skulle vi ha lägenheten för oss själva ända fram till söndag kväll.

När de kom på fredagen tog vi det hela rätt lugnt, med bara lite mat och allmänt mys. För att redan på fredagen på ett lugnt sätt utan att anstränga oss bekanta dem med Schweiz, åt vi en plat valaisien med olika sorters rökt och/eller torkat kött, schweiziska ostar, baguette och schweiziskt vin. Mycket hade de ju redan hunnit bekant sig med, så mycket som jag har släpat hem under vintern, men som en helhet var det i alla fall lite nytt... 

Sedan var det bara att blåsa upp luftmadrassen och göra i ordning sig för natten. För en gångs skull kändes rummet som att det börjar vara lite trångt, för första gången på hela året. Äntligen kunde jag känna som om jag var hemma, nu när det fanns saker överallt och på gränsen till för mycket folk/möbler per kvadratmeter. :D

Följande dag var det då dags att upptäcka Lausanne. Så gott som alla museer var gratis, så jag hade valt ut de enligt mig mest givande muséerna. Efter en frukost med pain au chocolat, croissanter och varm kakao tills man nästan mådde illa av alla söta saker var det dags att ge sig ut på stan. Vi började med det romerska museet då det ligger på vägen till allt annat, för att sedan arbeta oss vidare till Palais de Rumins med naturhistoriska muséet och arkeologiska muséet samt konstmuséet, varefter vi gick till historiska museet som ligger precis brevid. Samtidigt försökte jag ge en lite guidad tur av stadskärnan. Varm kakao på chocolaterie le Barbare. Prylen tappade lite nerverna på att jag ville gå så snabbt igenom allt (jag ville ju visa så mycket som möjligt, och jag hade ju sett allting tidigare) men annars gick allting bra.

Efter det var det dags att ta sig ner med till Ouchy för att där bara njuta  av vyerna över alperna. Muséet över olympiska spelen var fortfarande stängt, men utanför fanns charmiga bilder där huvudena var utklippta så att man kunde ta charmiga bilder med sig själv som boxare eller längdhoppare eller något annat. Vi promenerade omkring längsmed Ouchy strand och tittade på svanarna som simmade förbi, innan det var dags för att åka hem och förbereda kvällen pig-out på fondue och marängsviss med schweisiska maränger, bär och double crème.

Royan del 4

Sista dagen var här. Så snabbt hade det gått, hur mycket hade vi inte hunnit med, samtidigt som jag knappt kunde vänta på att få åka tillbaka hem, och sedan får finfint besök. Inte konstant försöka vara på sitt artigaste humör och hela tiden sitta på spänn för att inte missa något Diane sa för att min franska gick så trögt eller skämmas för att min franska är så dålig som den är efter snart ett år i Schweiz. Inte heller fundera på att vara så försiktig så att inte Dianes bror skulle bli arg. Inte för att jag är så klumpig att jag söndrar allt jag ser, men hur roligt det än var att vara där, så var det inte mitt hem. I mitt hem skulle jag aldrig t.ex. ha genomskinliga plastöverdrag på mina innestolar. Definitivt inte. Vad är det för idé? 

Den sista morgonen stannade vi Royan och gick på långpromenad längs med kusten. Där fanns alldeles otroligt fina hus, de flesta visserligen byggda först efter andra världskriget, men många hade försökt anpassa sig till enligt hur det sett ut innan. Vi såg också en tysk bunker som man hittat när man renoverade ett hus. Trots att det regnade och jag allmänt kände mig lite nere att min påskvecka var över kunde jag inte låta bli att fascineras av husen. Just när jag trott att jag hittat mitt kommande drömhus, kom ett annat ännu finare och tuffare hus fram bakom ett träd eller en kustremsa och jag måste återigen låta bli att gapa och peka.

Till slut var det dock dags att slänga in det sista i väskan och säga hejdå. På tåget hade jag sedan fullt upp med att skriva alla kort som jag planerat skicka (I.o.m att såväl korten som frimärkena är säkert närmare hälften billigare i Frankrike, ville jag skicka till så många som möjligt). I Bordeaux hade jag sedan lite tid att shoppa mat inför mitt stora besök, som skulle komma dagen efter att jag kommit hem; mina systrar. Och för att få dem att känna sig riktigt välkomna så gick jag hela vägen och köpte såväl pain au chocolat som croissanter, bara att sätta i ugnen så att vi inte måste gå till Denners (närmaste butiken) för vår franska frukost.

När jag skulle gå igenom säkerhetskontrollen, blev jag tvungen att öppna min väska. Jag hade nämligen köpt två tiramisun när jag var i butiken och de var i glasformar. Med betoning på var, själva tiramisun hade jag ätit som middag, men tänkte att skålarna kunde vara helt användbara när jag själv lagade pannacotta eller något liknande. I Lausanne hade vi redan tre som mina gamla grannar lämnat efter sig, men allt som oftast blev det alltid så att jag lagade flera än bara tre portioner... Jag vet inte riktigt vad säkerhetskontrollanten trodde att det var när hon såg det på sin skärm men knappast var det två glasskålar. Hon lät mig snällt hålla dem och jag fick vänta på mitt flyg på den minimala gateområdet. Sedan kom polisen och hämtade ut en man som missat sitt flyg med någon minut och börjat skrika och jag köpte en flaska fin från Bordeaux till mammas födelsedag. Lite spännande.

Flygresan var relativt händelselös, en pappa satt med sitt barn i famnen bredvid mig och barnet hade någon slags bonusbälte som jag aldrig har sett förut. Å andra sidan har jag aldrig flugit förut med småbarn så jag antar att detta är det normala. Barnet ålade i alla fall omkring hela resan så jag var rätt glad när vi landande i Genève och jag kunde åka hem till det lugna Lausanne och sätta igång med mina förberedelser för nästa dag.

Royan del 3

Följande dag var det dags för La Rochelle, en stad med en mycket intressant historia. Historien kan i korthet beskrivas med att de så gott som alltid valt fel sida i en konflikt vare sig det handlat om krig mellan England och Frankrike (då de stod på engelsmännens sida, staden var en eller konflikter mellan hugenotter och katoliker. Det var fram tills 1500-talet Frankrikes största Atlant-hamn, tills kriget mellan hugenotter och katoliker ledde till en handelsblockad sedan hugenotterna förklarat sig självständiga från Frankrike i stil med Géneve. Efter handelsblockaden återhämtade sig La Rochelle sig aldrig riktigt, och andra städer tog de mer prominenta ställningar i Frankrike. Dock skall man inte glömma att tyskarna hade en ubåtsbas i hamnen under andra världskriget, så helt obetydlig är den ju dock inte.

Nuförtiden hittar man mest privata segelbåtar i hamnen,och pensionärer som traskar på kajerna, men man kunde nog se stadens storslagenhet. Det var alldeles underbart och höll man sig på ett vindstilla ställe med solen i ansiktet kunde man knappt tro att det bara var april och inte början av juli. Vilken sommarkänsla! På kajen satt sedan jag och Diane och drack en kopp kaffe på fransk manér, superstarkt, sött, hett och bara några klunkar. Om kaffe skulle serveras så i Finland skulle jag inte ha något problem att dricka kaffe Jag och Diane gick efter det omkring i staden och beundrade stadens tydliga barockstil (när ser man den i Finland?), det märkets ganska klart när staden hade varit välmående och när staden hade förlorat sin betydelse dryga hundra år efter reformationen.

Under några kartor fanns den

Efter en dryg timme hade vi sett allt som inte kostade något och vi begav oss vidare. Medan Diane höll på att tanka såg jag något som gjorde mig så rörd. Ett litet renhorn. Samma renhorn jag gett henne knappa fem år tidigare kvällen innan jag åkte hem till Finland efter tre veckor i hennes och mitt Lionsläger. Hon hade kvar den ännu. Kanske hon inte orkat ta in den när hon kom hem och inte storstädat bilen sedan dess, men oberoende så hade hon den kvar.

Vi körde vidare. Över en alldeles otroligt lång bro (3km) åkte vi och kom till ön Ré som var en verklig pärla. Turistig som attan men samtidigt så charmig. Solen sken och gjorde att allting kändes halvt som i en dröm, men den klarblåa himlen som bakgrund. Vi åt lunch i fiskebyn Saint Martin, den största och mest turistiga byn på ön samtidigt som Diane berättade historier om hennes man som tillbringat alla sina barndomssomrar på ön. Portionerna var så stora att inte ens jag som är så snål att jag aldrig skulle lämna mat på tallriken, fick lämna, trots att det var en av de godaste paellor jag ätit. Till efterrätt en enkel men god banankaka med massor med choklad.

 

Till och med en sådan här pigout hade Diane räknat med; till näst hade hon planerat att vi skulle lämna bilen och hyra cyklar i Ars-en-Ré och på det sättet upptäcka ön. Fantastiskt täcker inte allt. Först kändes det konstigt att inte ha hjälm och vissa problem med en kedja som hoppade av ett par gånger, men sedan jag lärt mig att växla rätt tog känslan av frihet jag alltid får av att cykla över och jag bara njöt. Marken var platt och lätt att cykla på och överallt var det grönt. Nu hann man ju dessutom se de saltdammar som öborna använder för att ta tillvara saltet på Ré som är välkänt för sin fina smak. Vi cyklade till fyren Phare les Baleines som bygdes på 1850-talet och såg ut över Atlanten. Långt borta från allt annat.

Sedan var det dags igen att sätta sig i bilen och snabbt som attan fick Diane köra för att hinna till dagen sista resmål: Talmont-sur-Gironde. Byn sägs vara en av de vackraste i Frankrike, och inte nog med det så hade Diane planerat in det precis när solen höll på att gå ner. Andlöst satt vi och väntade de sista minuterna innan vi började fota som galningar medan solen stod på sitt lägsta. Man skulle kunna börja gråta för mindre, så vackert var det.