Sista dagen var här. Så snabbt hade det gått, hur mycket hade vi inte hunnit med, samtidigt som jag knappt kunde vänta på att få åka tillbaka hem, och sedan får finfint besök. Inte konstant försöka vara på sitt artigaste humör och hela tiden sitta på spänn för att inte missa något Diane sa för att min franska gick så trögt eller skämmas för att min franska är så dålig som den är efter snart ett år i Schweiz. Inte heller fundera på att vara så försiktig så att inte Dianes bror skulle bli arg. Inte för att jag är så klumpig att jag söndrar allt jag ser, men hur roligt det än var att vara där, så var det inte mitt hem. I mitt hem skulle jag aldrig t.ex. ha genomskinliga plastöverdrag på mina innestolar. Definitivt inte. Vad är det för idé? 
Den sista morgonen stannade vi Royan och gick på långpromenad längs med kusten. Där fanns alldeles otroligt fina hus, de flesta visserligen byggda först efter andra världskriget, men många hade försökt anpassa sig till enligt hur det sett ut innan. Vi såg också en tysk bunker som man hittat när man renoverade ett hus. Trots att det regnade och jag allmänt kände mig lite nere att min påskvecka var över kunde jag inte låta bli att fascineras av husen. Just när jag trott att jag hittat mitt kommande drömhus, kom ett annat ännu finare och tuffare hus fram bakom ett träd eller en kustremsa och jag måste återigen låta bli att gapa och peka.
Till slut var det dock dags att slänga in det sista i väskan och säga hejdå. På tåget hade jag sedan fullt upp med att skriva alla kort som jag planerat skicka (I.o.m att såväl korten som frimärkena är säkert närmare hälften billigare i Frankrike, ville jag skicka till så många som möjligt). I Bordeaux hade jag sedan lite tid att shoppa mat inför mitt stora besök, som skulle komma dagen efter att jag kommit hem; mina systrar. Och för att få dem att känna sig riktigt välkomna så gick jag hela vägen och köpte såväl pain au chocolat som croissanter, bara att sätta i ugnen så att vi inte måste gå till Denners (närmaste butiken) för vår franska frukost.
När jag skulle gå igenom säkerhetskontrollen, blev jag tvungen att öppna min väska. Jag hade nämligen köpt två tiramisun när jag var i butiken och de var i glasformar. Med betoning på var, själva tiramisun hade jag ätit som middag, men tänkte att skålarna kunde vara helt användbara när jag själv lagade pannacotta eller något liknande. I Lausanne hade vi redan tre som mina gamla grannar lämnat efter sig, men allt som oftast blev det alltid så att jag lagade flera än bara tre portioner... Jag vet inte riktigt vad säkerhetskontrollanten trodde att det var när hon såg det på sin skärm men knappast var det två glasskålar. Hon lät mig snällt hålla dem och jag fick vänta på mitt flyg på den minimala gateområdet. Sedan kom polisen och hämtade ut en man som missat sitt flyg med någon minut och börjat skrika och jag köpte en flaska fin från Bordeaux till mammas födelsedag. Lite spännande.
Flygresan var relativt händelselös, en pappa satt med sitt barn i famnen bredvid mig och barnet hade någon slags bonusbälte som jag aldrig har sett förut. Å andra sidan har jag aldrig flugit förut med småbarn så jag antar att detta är det normala. Barnet ålade i alla fall omkring hela resan så jag var rätt glad när vi landande i Genève och jag kunde åka hem till det lugna Lausanne och sätta igång med mina förberedelser för nästa dag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar