Följande dag var det dags för La Rochelle, en stad med en mycket intressant historia. Historien kan i korthet beskrivas med att de så gott som alltid valt fel sida i en konflikt vare sig det handlat om krig mellan England och Frankrike (då de stod på engelsmännens sida, staden var en eller konflikter mellan hugenotter och katoliker. Det var fram tills 1500-talet Frankrikes största Atlant-hamn, tills kriget mellan hugenotter och katoliker ledde till en handelsblockad sedan hugenotterna förklarat sig självständiga från Frankrike i stil med Géneve. Efter handelsblockaden återhämtade sig La Rochelle sig aldrig riktigt, och andra städer tog de mer prominenta ställningar i Frankrike. Dock skall man inte glömma att tyskarna hade en ubåtsbas i hamnen under andra världskriget, så helt obetydlig är den ju dock inte.
Nuförtiden hittar man mest privata segelbåtar i hamnen,och pensionärer som traskar på kajerna, men man kunde nog se stadens storslagenhet. Det var alldeles underbart och höll man sig på ett vindstilla ställe med solen i ansiktet kunde man knappt tro att det bara var april och inte början av juli. Vilken sommarkänsla! På kajen satt sedan jag och Diane och drack en kopp kaffe på fransk manér, superstarkt, sött, hett och bara några klunkar. Om kaffe skulle serveras så i Finland skulle jag inte ha något problem att dricka kaffe Jag och Diane gick efter det omkring i staden och beundrade stadens tydliga barockstil (när ser man den i Finland?), det märkets ganska klart när staden hade varit välmående och när staden hade förlorat sin betydelse dryga hundra år efter reformationen. |
| Under några kartor fanns den |
Efter en dryg timme hade vi sett allt som inte kostade något och vi begav oss vidare. Medan Diane höll på att tanka såg jag något som gjorde mig så rörd. Ett litet renhorn. Samma renhorn jag gett henne knappa fem år tidigare kvällen innan jag åkte hem till Finland efter tre veckor i hennes och mitt Lionsläger. Hon hade kvar den ännu. Kanske hon inte orkat ta in den när hon kom hem och inte storstädat bilen sedan dess, men oberoende så hade hon den kvar.
Vi körde vidare. Över en alldeles otroligt lång bro (3km) åkte vi och kom till ön Ré som var en verklig pärla. Turistig som attan men samtidigt så charmig. Solen sken och gjorde att allting kändes halvt som i en dröm, men den klarblåa himlen som bakgrund. Vi åt lunch i fiskebyn Saint Martin, den största och mest turistiga byn på ön samtidigt som Diane berättade historier om hennes man som tillbringat alla sina barndomssomrar på ön. Portionerna var så stora att inte ens jag som är så snål att jag aldrig skulle lämna mat på tallriken, fick lämna, trots att det var en av de godaste paellor jag ätit. Till efterrätt en enkel men god banankaka med massor med choklad.
Till och med en sådan här pigout hade Diane räknat med; till näst hade hon planerat att vi skulle lämna bilen och hyra cyklar i Ars-en-Ré och på det sättet upptäcka ön. Fantastiskt täcker inte allt. Först kändes det konstigt att inte ha hjälm och vissa problem med en kedja som hoppade av ett par gånger, men sedan jag lärt mig att växla rätt tog känslan av frihet jag alltid får av att cykla över och jag bara njöt. Marken var platt och lätt att cykla på och överallt var det grönt. Nu hann man ju dessutom se de saltdammar som öborna använder för att ta tillvara saltet på Ré som är välkänt för sin fina smak. Vi cyklade till fyren Phare les Baleines som bygdes på 1850-talet och såg ut över Atlanten. Långt borta från allt annat.
Sedan var det dags igen att sätta sig i bilen och snabbt som attan fick Diane köra för att hinna till dagen sista resmål: Talmont-sur-Gironde. Byn sägs vara en av de vackraste i Frankrike, och inte nog med det så hade Diane planerat in det precis när solen höll på att gå ner. Andlöst satt vi och väntade de sista minuterna innan vi började fota som galningar medan solen stod på sitt lägsta. Man skulle kunna börja gråta för mindre, så vackert var det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar