Tågresor till Valais

Onsdag, och dags för en liten tur ut på landet. Vi tog tåget till i Valais till den lilla byn St-Maurice, som inte var mycket för världen när man klev av tåget. En stark vind blåste genom hela staden, en vind så stark att man nästan kunde luta sig mot den utan att falla. Senare visade det sig att det var Föhnvinden. Fun fact of the day: ordet hårfön kommer från tyskan från just föhnvinden.



I St-Maurice, som inte skall förväxlas med St-Mauritz, den som gör det kommer att bli fruktansvärt besviken, finns i princip tre sevärdheter, klostret där Mauritius dött och hans reliker finns, Château St-Maurice och Les Grottes auxs Fées. Vi gick in en sväng till kolsterkyrkan och tittade på en hel samling av lådor som sades innehålla än den ena än den andra reliken från det och det helgonet, innan vi sedan begav oss till grottan.

Les Grottes aux Fées är en fascinerande grotta. Grottan hittas strax utanför själva staden, en bra bit upp längs med berget. Tidigare använde sig herdar grottan som övernattningsställer för sig och sina får, men nuförtiden är det en turistfälla, främst kanske för barn, även om jag tror att vem som helst kan instämma att det är något speciellt med grottan. Grottan är nämligen väldigt djup, för turister är grottan öppen 504 m rakt in i berget tills man kommer till en underjordisk sjö med ett vattenfall med ett fall på 77 m. Totalt är nätverket nästan 2 200 m långt, och används delvis som en militärbas för att kunna övervaka Rhônefloden vid eventuellt krig.

Där finns det även en liten fontän, där det sägs att den som doppar vänster hand i vattnet får en önskan uppfylld, dock med kraven att man inte säger vad man önskat sig samt att man kommer tillbaka någon dag för att tacka för det man fått. Ett säkert sätt att försäkra sig om att turisterna fortsätter att komma måntro? Då vi kom ut från grottan stärkte vi oss litet i kafeet som fanns utanför, jag med en Rivella. Rivella är en väldigt god och uppfriskande dryck som dock inte lämpar sig för laktosintoleranta; den sötas delvis med laktos, innehåller 35% mjölkserum och syrasätts med mjölksyra. Men god är den så länge man inte tänker allt för mycket på detta.

Vi for vidare till Aigle som är en aningen större stad och definitivt mindre blåsig. Vi åt lunch på en trevlig restaurang, mamma och jag en underbar risotto milanese och pappa entrecôte av häst. Sedan letade vi rätt på vinmuseet som hittas på Château d'Aigle som där berättade som allt som man någonsin kan fundera på om viner, och framför allt om schweiziska och traktens viner.

 

Dags att fara hem, för vi hade bord reserverat för en fonduekväll. Tur nog hade vi reserverat, annars är det inte säkert att vi hade fått plats. Det var intressant, i vanliga fall tar fondue en halv evighet att äta upp, men vi var färdiga på en dryg timme, varefter vi gick till mammas och pappas hotellrum, där vi drack te igen och jag tog ett bad. Det var länge sedan jag hade ett så bra bad, ett bad där vattnet faktsikt ännu var varmt när det fanns tillräckligt med vatten i badkaret. Det enda som saknades var badankan. Vi växlade sedan med att titta sen på en vilda västern film som jag tror hade orginalspråk spanska och ett djurprogram om ormar i djungeln, innan det var dags för mig att ta mig hem.

Gäster!

Det var en väldigt intensiv vecka som började med Parisveckoslutet och slutade med röstning i Genevé. Mamma och pappa kom nämligen på besök på måndag kväll och stannade till fredag eftermiddag. Vi hade superkul, och tur med vädret som var ljuvligt höstväder, vilket var skönt efter veckoslutets ösregn.

Mamma och pappa kom på kvällen, aningen snopna då båda deras väskor (eller egentligen deras ena och min 18kg (!!) tunga väska) blivit kvar i Frankfurt. De checkade i alla fall in på sitt hotell och därefter gick vi och äta i en supertrevlig kinarestaurang strax bredvid hotellet, med åh!, så god mat (tänker nog dra flera dit, bara folk kommer hit :D ). Därefter gick vi till deras hotellrum, drack lite te innan pappa följde mig hem med metron.

De fick lite respit på morgonen, då jag hade föreläsningar, men vi åt lunch på en pizzeria med 50 olika pizzor och bland annat hästkött, som är förvånansvärt vanligt här, på menyn. Vi fick betjäning av en dam som fick Mel Griffith att se ut som en naturlig skönhet och med en uppmärksamhet som i sin tur fick en sengångare att verka kvick i vändningarna, innan jag måste rusa iväg på föreläsning och mamma och pappa gick på museitur om Lousanna, romartidens Lausanne.

Château Saint-Maire, byggd i två
etapper som man lätt ser.

Träff igen när vi bildat oss på var sitt håll med var sitt tema, var det dags för en guidad rundtur av Lausannes centrum. Ett tips till de som funderar att någon gång besöka Lausanne eller en liknande stad: ha inte på dig högklackat. Två eller tre parallella gator i olika nivå gör det väldigt tungt att gå även om det bara är en kort promenad du tänkt göra.

Efteråt hämtade pappa min kappsäck som anlänt i perfekt skick kring midnatt medan mamma och jag köpte mat för kvällen, varefter vi åkte hem till mig för att jag skulle få visa mitt storslagna hem och framför allt mitt välmöblerade rum på 14 kvadrat, en säng, ett skrivbord med skrivbordsstol, bokhylla och klädskåp. Stor cell kanske mera, men där man kan låsa dörren från insidan.

Väl på rummet fick jack packa upp min väska full med allt vad en utbytesstuderande kan önska sig; pantteri och djungelvrål, efterungsbröd, köksattiraljer, sovsäck, böcker, hemlagad saft i två smaker såväl som rörörd lingonsylt, finrexin, filmer, tentbok för tenten jag har när jag kommer på snabbvisit till Finland, till och med ett dagtäcke som får det att kännas betydligt trevligare att tillbringa i värsta fall över 20h om dagen i sängen. Har aldrig tidigare förstått det fina med att ha ett dagtäcke, men nu är det väl uppskattat att ha ett. Allt detta rymdes i en väska, det enda som inte rymdes var en påse med bovetemjöl som istället gått i mammas och pappas väska vilket de var måttligen hänförda av då de öppnade den på hotellrummet och tryckskillnaderna i flyget gjort att det spritts ett tunt och fint lager över precis allt som fanns i deras väska. Troligen har nu hotellpersonalen en hel del intressanta idéer om vad de sysslar med efter att ha sett detta vita mjöl överallt i hotellrummet.

Paris-siraP

Sista dagen i Paris - för den här gången. Vaknade precis när jag hade somnat, kändes det i alla fall, då indiern som bodde i sängen under mig satte igång med ett sjudundrande oväsen halv 5 eller så på morgonen då det var dags för honom att åka iväg. Man skulle ju kunna tänka sig att det skulle falla sig naturligt att försöka vara så tyst som möjligt i denna timme, men tydligen inte. Lyckades småningom somna om, men var fortfarande aningen bitter när jag vaknade.

På dagen program stod allt det som vi inte hunnit göra dagen innan, det vill säga, Katakomberna, Panthéon, Place de la Concorde, Tuilerieträdgråden och så då förstås Louvren. Ett gediget program för oss, som skulle stiga på tåget hem strax före sex på kvällen. Vi packade väskorna och fick vänligt nog dumpa dom för dagen hos Cinderella och så var vi igång igen.

När vi kom till vår första sight på listan, katakomberna, var jag rätt förvånad. Det är väl ändå en relativt populär turistattraktion, och så har den en så blygsam entrée. Nå, det är väl ändå insidan som räknas, tänkte jag och gick fram till dörren för att se vad det skulle kosta för oss att komma in. Vi behövde inte betala. Inte för att det var gratis, utan för att katakomberna var stängda på grund av ventilationsproblem. Seriöst?!? Så vi fick skippa det och åkte raskt vidare med vår kompis metron, eller min kompis, för Lassie fastnade i insläppsmaskinen en sisådär 4-5 gånger under hela veckoslutet.

Foucaults pendel

Pantéon next, inte parthenon som jag trodde att det var - en kopia av det i Aten. Ifall det finns andra lika obildade som som jag kan jag berätta att det är en gammal kyrka byggd ca 1750 som tack av Louis XV som tack till Sant Genenvive, Paris skyddshelgon, för att han överlevt någon sjukdom. Numera är det ett mausoleum för de mest framstående franska medborgarna, som t.ex. Victor Hugo, Marie Curie, Voltaire m.fl. I Panthéon finns även en Foucaults pendel, en av de första, som var ett av de stora bevisen på att jorden roterar runt sin egen axel. Arkitekturen var helt superfin, framför allt i den gamla "kyrkdelen" men jag gillade inte riktigt kryptan, där man kan hitta alla dessa kändisar. Det kändes lite fel att gå omkring och fota folks gravar, hur respektfullt är nu det?




Lunchtid, men denna gång satsade vi inte lika mycket på maten - det fick bli hamburgare på McDonalds. Det  var ändå rätt kul, i och med att det är så dyrt att äta hamburgare i Schweiz, då en big mac meal kostar minst 11.50 här. Till näst var det dags för Place de la Concorde, enhetsplatsen. Lite gulligt namn, även om platsen inte kan beskrivas som gullig. Kopiösa mängder guld och superpampigt skulle kanske vara mer lämpliga. Därifrån gick vi genom den vackra men regniga Tuilerieträdgården, undvikandes alla gatuförsäljare som denna gång inte sålde minieiffeltorn utan det mer lämpliga paraplyer, för att nå det ofantligt stora Louvre palatset.

 

Man skulle kunna tro att det tar en evighet att komma in till Louvren, men fastän kön var lång, gick det förvånansvärt snabbt. Väl inne skildes vi åt för att alla skulle hinna se just den den ville under de två timmar som vi hade på oss att titta på allt. En kort sak kan sägas: man hinner inte med typ någonting på två timmar, även om vi nog gjorde vårt bästa. Extra svårt blir det dessutom om ens kameras batteri plötsligt bestämmer sig för att den fått nog, och kameran dör. Här kommer ändå en del av det som jag såg:

 

Mycket vägg för liten tavla

Mycket ram för lien tavla 

 

Efter att vi hittat varandra igen var det bara att snabbt åka till hem till Cinderella och hämta väskorna och sedan åka till tågstationen, stiga på i förstaklassvagnen och sitta och gotta oss i våra stora bekväma förstaklassäten och glatt vinka av Cinderella. Hemfärden var hur kul som helst, med finare mat (om än kylskåpskall) än på de flesta flyg jag varit på, med förrätt (grönsakspaté med blodgrape och crème fraiche) huvudrätt (sik(?) med risotto och sås) och efterrätt (vispig panna cotta med sylt) och även efterkommande te eller kaffe med choko. Najs!

Superheros

So normally I would be writing in Swedish, but since this message easier will get through to the people who made me write this, this part will be in English for a change. So Today I wont be complaining about how nothing turned out the way I planned, and I will also take a break from writing about Paris and just write about a couple of people here that is the main reason for me to stay here aside for my stubbornness.

So, after saying goodbye to my parents, almost feeling abandoned together with having a nasty flu on the way, I spent a large amount of the weekend pitying myself and watching too much of TV-series. That and making me feeling even more sorry for myself by listening to sad songs on youtube, mostly just one, a song that should be banned whenever I'm even a bit sad, but is so beautiful you just can't stop listening to it.

Today didn't seem to be better when I woke up to the very loud vacuum cleaner just outside my room in the very humane hour of 8 in the morning. Trying to make sure I didn't think too much when falling asleep last night I watched gossip girl until I couldn't keep my eyes up, I wasn't amused. The rest of the morning passed by uneventful and after lunch it was time for zombietime again in French class, where we spend 1½h of doing almost nothing. But I promised I wont complain today, so I'll just skip to the part where we are outside of the classroom and I don't have the paper we'll have a test on tomorrow, and Artie always the knight in shining armor, lend me his to make a copy, and when I say I don't have the time, Lassie promise to put it in my mailbox. If I'll pass the Frenchclasses, it will be mostly because of them, after all the explained and helped me.

So when I got home, hungry and tired, this was what waited for me in my mailbox:

And on my phone you can fine a lovely text asking me to join Lassie and eat chicken noodle soup - the perfect thing for sore throat - at least that's what I've always heard.

So thank you, my wonderful superheroes for being who you are! I owe you, as usual, big time!

And since I can't end with that sad music playing in my ear, I'll end this blog with a song you can't be sad after listening to, and was uploaded on my birthday :)

Paris i regn

En hel dag i Paris - Underbart! I ösregn - inte lika kul skulle man kunna tro men där tar man fel! Vi hade en superbra dag, även om det var helt skönt att ta av sig den halvfuktiga jackan på kvällen.

Osökt går mina tankar till filmen om Amelie
Poulain, hur Nino springer upp för just dessa
trappor. Såg faktiskt filmen den dryg vecka
före så den fanns i starkt minne.

Utsikt från Sacré-Cour. När jag ser hur
staden sträcker ut sig i all evighet, blir
jag alltid lika imponerad, hur stor en
stad kan vara.

Vi började dagen på typiskt franskt manér: varm kakao och en croissant. Eller jag började, för Lassie kan varken dricka något med mjölk i eller äta något med vetemjöl i, vilket var kul för mig för jag fick hennes croissant också. Därefter träffade vi Cinderella och begav oss till Sacré-Cour som nu var öppen. Nu började man märka all den workout  jag och Lassie har fått av att leva i det backiga Lausanne, för vi var kvickt som små vesslor uppe vid kyrkan, medan Cinderella var alldeles slut efter hälften. Där var det fullt med turister och gubbar som förberedde ett fyrverkeri för kvällen, men vi tråmade oss glatt in. Jag har alltid tyckt att basilikan är så cool på utsidan och blev lite sur när man inte får fota inne. Jag var en snäll typ och tog inga foton, men här finns en bild på hur det ser ut. En lite udda syn för mig var även alla de nunnor som fanns i kyrkan, det är ju en ovanlig syn såväl i Finland som i Schweiz då Genevé var högsäte för Calvin.

Vi fortsatte raskt till nästa kyrka, Notre Dame, som ju nog är ett måsta på att se när man är i Paris. Vi blev en aning förskräckta när vi såg den lååånga kön, men det visade sig vara kön till tornen, vilket vi inte hade tänkt klättra uppför, då vi ändå var på väg till Eiffeltornet samma dag.
Notre Dame är imponerande men jag måste säga att katedraler för mig är lite väl stora och svåra att ta till sig, de blir i all sin storhet och storslagenhet lite opersonliga. Så ganska snabbt var vi ute ur den och satt i metron på väg till nästa attraktion - EIFFELTORNET!

Då vi hittat fram till Eiffeltornet, som syns precis överallt i Paris utom när du är precis i närheten, vilket kan göra det svårt att hitta det, om man inte har en så utmärkt guide som Cinderella, ställde vi oss i den kön vi tyckte att såg kortast ut och väntade - och väntade - och väntade på att kön långsamt skulle gå framåt och att det skulle bli vår tur.

När det sedan äntligen blev vår tur visade det sig att man inte får ta med något av glas. Så Cinderella som hade med sig en burk av Vegemite till träffen på kvällen att skrämma alla icke-australiensare med fick inte komma med, medan jag glatt kunde ta med min flaska med salmare medtagen av samma orsak - för att flaskan var av plast, även om kontrollanterna klämde misstänksamt på den i flera omgångar. Cinderella offrade hellre utsikten från tornet än vegemiteburken - ett udda val, speciellt eftersom hon inte själv gillar det och blev kvar på marknivå i vänta på att vi skulle komma tillbaka.

Vad är det för galning som går balansgång
på den höjden??

Utsikt från andra nivån. Dimmigt värre,
 även om man ser triumfbågen.

 Så började den stora vandringen uppåt. 347 steg till första nivån och 674 till andra nivån. Vi var inte beredda på att vänta ytterligare 45 minuter för att komma upp till tredje nivån, Cinderella väntade ju på oss och med tanke på hur dålig sikt det var på andra nivån kan man inte ha sett så mycket på tredje. Dessutom hade Lassies andra paraply sedan hon kommit till Europa blåst sönder och hon kände inte så för att stanna kvar i spöregn som på grund av blåsten kom sidlänges. Så vi tog hissen ner och på 10 minuter var vi nere igen, när det tagit oss typ 45 minuter för oss att komma upp.

FN-björnarna bor nu i Paris.

 Efter alla dessa äventyr var det dags för lunch. Vi fick sällskap i form av Cinderellas kompis Jackie från Peru. Jag och Lassie beställde grodlår till förrätt men de dök aldrig upp, kanske de sprang iväg. Men huvudrätten fick jag och mums! Confit de canard eller sprängd anka, det vill säga när man först saltar anka och sedan kokar den långsamt i sitt eget fett. Detta leder till att ankan konserveras och den kan hålla upptill sex månader om den förvaras svalt. Så sen när man sedan vill äta den steker man upp den och mmm vad gott det var. Knaprit skinn och så mör!

 Efter lunchen var det dags för Triumfbågen och den okände soldatens grav. Lassie köpte ett nytt paraply och sedan for vi raskt vidare för att hinna med ännu ett turisthak före middagen.

Så vi hoppade igen på metron och tog oss till Panthéon, som hade stängt typ en halvtimme före vi kom fram. Harmade naturligtvis, men bredvid fanns en superfin kyrka, som nu har petat Sacré-Coeur från förstaplatsen på kyrkor i Frankrike.

När vi kom ut ur metron sken solen.

Saint Étienne de Mont

Panthéon

Efter allt detta åt vi middag i form av en picknick hemma hos Cinderella. Hon bor i en alldeles underbar liten studio i 11 arrondissmentet, det där det bor flest människor per kvadratmeter. Var ganska avundjuk, det var så mysigt och hon hade tv och eget badrum och kök, men så betalade hon också en del mera än vad jag gör. Att köpa mat för picknincken var för både mig och Lassie en upplevelse, att köpa mängder av mat och vin och sen betalar man dryga 20-lappen. Helt fantastiskt efter att ha levt med schweiziska priser! När det sedan var dags att låta Cinderella göra sina sista läxor (för si hon är duktig och gör dem på lördag kväll) tog vi metron tillbaka till Monmartre och gick ännu en sväng till Pigalle för att köpa vykort och annat turistit som vi inte hunnit med under dagen. Där såg vi också en hel del damer som verkade ha tappat nycklarna och letade efter dem på gatorna och frågade bilister om de sett dem. Stackars dem, kan inte vara så kul att inte hitta nycklarna när dom säkert frös, de hade ju så lite kläder på sig...