Sion del 2

Så småningom tyckte jag att jag hade sett Tourbillon och gick till Valère i stället. Valère är en fortifierad basilika som byggdes i mitten av 1000-talet. Där bodde munkar ända fram till franska revolutionen och hundra år senare blev fortdelen en del av Sions historiska museum, medan kyrkdelen fortfarande är i användning. 1984 blev kyrkan klassad som liten Basilika av Johannes Paulus II. I kyrkan finns en av världen äldsta fungerande orglar som är från 1400-talet. Det var den historielektionen. Kyrkan renoveras så det var svårt att få fina bilder utan att även få med en ful byggnadställning vare sig  man tog foton utomhus eller inomhus.

 

Museet var litet men mysigt och hade en hel del intressanta saker. Som en kyrklig duk full med dödsskallar, ett typiskt motiv på 1400-talet eller något sådant. De hade även största delen av en kostaty i  naturligt format, något som visade att kor har varit viktigt i trakten rätt länge. Dessutom hade de en rad av uppstoppade kohuvuden på kor som vunnit kofighten i finalen. Lite udda tyckte jag.

 

Hur det så ut i sin krafts dagar... Måste ju ha känts tryggt att
bo i Sion vid den tiden, så mycket fästningar som det fanns.

Tick tack tickade klockan iväg. Klockan var redan över två, och jag som skulle vara och titta på kor redan klockan ett! Hups! Jag hade kollat dagen innan att det skulle gå bussar till Aproz där den skulle hållas, men när jag kom till järnvägstationen visade det sig att nästa buss skulle gå knappa två timmar senare vilket skulle innebära att jag skulle missa så gott som hela evenemanget. Jaha, då återstod plan B, att gå dit. Jag hade som sagt skrivit upp vilka vägar man skulle ta och tittat på kartor, men vad jag inte riktigt hade tänkt på att vissa vägar kanske är lite större landsvägar, sådana som fotgängare inte är så välkomna på. Så där som motorvägar. Så min plan var inte helt perfekt, jag kom inte över floden där jag tänkt utan fick nöja mig med att gå på andra sidan på en motionsstig, efter att ha promenerat genom det öde fabriksområdet av Sion och förbi deras flygfält.

Och jag gick. Och gick. Och gick. Som tur var ju marken rätt flack, men sanden vid flodkanten var mjuk så det tungt att gå ändå (Ville inte vara i vägen för de som motionerar, och dessutom skulle jag ju då eventuellt missa vad som hände på andra sidan, och därmed missa viktig information. Så småningom insåg jag att kanske om jag kan se Aproz utanför Sion på min karta över hela Schweiz kanske det inte är ett så kort avstånd ändå. Mitt mod sjönk. Sedan hittade jag en skylt med promenadrutter och mitt mod sjönk ännu mera. Klockan var halv fyra och skulle det ännu ta en knapp timme för mig att komma fram, skulle så gott som allting vara över när jag väl kom fram.

Men jag är envis som en röd gris, om inte mera. Jag hade kommit hit just idag för att få se på kor, och nu ska jag se kor idag också. Jag fortsatte. Efter fem minuter hörde jag något som äntligen visade att jag började närma mig, nämligen ekon av något som sagts i mikrofon. Jag skyndade mig. Snart hörde jag även ljuden av de klockor som alla schweiziska kor har runt halsen och strax efter det kunde jag se en massa bilja och folk som gick omkring.Där är det! Äntligen! Problemet var ju bara det att jag ju fortfarande var på fel sida och ännu hade jag inte sett en bro att ta mig över med, och utan bro skulle man inte komma över. Så jag fick lov att gå vidare. Efter ytterligare en kvart var jag över på andra sidan  och kunde äntligen få se vad en kofight egentligen går ut på.

En kofight går ut på att ett visst antal kor förs ut på en tom plan och sedan börjar stångas. Orsaken till detta är att de är Val Herens-kor, som är hur snälla som helst, utom när det gäller andra kor de inte känner, det vill säga andra kor de inte vet rangordningen på. De slåss alltså för att se vem som är högre i rang, och gör det även ifall de inte finns i ren rink med publik. Människan har bara gjort det till underhållning och ser till att en ko bara slåss med en annan samtidigt och tar bort kor som redan fått sin rang och därmed inte slåss mera. Ingen kor blir egentligen skadad, men det kan ju tänka att de har lite ont i huvudet efteråt. Det de egentligen gör är ju att trycka huvudena ihop och se vem som går mest bakåt.

Tillhörigheten är viktig, vilken ko är din?

Det ordnas först en del kvalificeringsrundor, som den jag var på och finalen ordnas sedan i oktober efter korna tas ner från alpbetet. Tävlingen ordas i sex olika olika viktkategorier. Vinnaren kröns till "la Reine des Reines", drottningarnas drottning  ära tillkommer ägaren. Det verkade var mest ett evenmang för ortsborna och jag såg ingen som så sådär extra turistig ut. På plats fanns även en del evenemansförsäljare som sålde inte bara raclette, vin, öl och kaffe utan även godissnören och annat att hålla barnen upptagna. 

Jag var där en dryg timme innan jag tyckte att jag hade sett tillräckligt, och hade då sett ett par tre olika matcher mellan dryga trettio kor. Jag gick tillbaka till Sion. På vägen hittade jag en skylt som sade att det skulle vara omkring 5 km till Aproz. Tydligen hade jag gått 10 km plus allt det som jag gått innan. I och med detta tyckte jag att jag definitivt hade förtjänat något lite extra och passade på att köpa en florentin att äta på tåget tillbaka, när du bageriet var öppet. Och ett till bröd för morgondagen...

Sion del 1

Det är inte bara sommaren som är kort, det gäller även den tid som jag har kvar här i Lausanne! Ingen tid att förlora tänkte jag och begav mig dagen efter Weisshorn, en aning öm i fötterna ännu, till Sion, kantonen Valais huvudstad (med hela 30 000 invånare!) Orsaken till att det var just denna dag jag åkte var för att denna dag ordnades det en kofight, eller hur man nu skulle kunna beskriva det bäst. Oroa er inte, det här inlägget kommer inte att påminna på något sätt om tjurfäkningarna i Pamplona (utom att det finns kor).

Jag tog alltså tåget tillbaka till Sion, där jag blev extremt förvånad av att se att alla bagerier i stan var öppna! I Lausanne är allt stängt utom de som finns vid järnvägsstationen, och de är superdyra. Att jag dessutom just då inte hade tagit med min vanliga lunch med; bönsallad, utan denna gång faktiskt hade lite god ost och paprikabitar att gnaga på, tillsammans med den sorgliga brödkant som jag hade hoppats på att jag skull hitta. Jag hittade mycket mer än så, och valde ett bröd som så supersmaskigt ut.

Därefter började jag gå runt och titta på staden. Kogrejen hade börjat klockan nio, och skulle ha paus under lunchen, och klockan var elva, så jag tänkte att jag skulle passa på att titta på staden innan jag begav mig till området, som låg en bit utanför staden (jag hade en vägbeskrivning med mig). Ganska snart hittade jag turistinformationen som förstås var stängd (varför är de alltid stängda på söndagar när jag skulle tro att betydligt fler skulle besöka den på en söndag än säg en tisdag?? Snåla schweizare som inte vill betala dyra löner!), men som tur hade de en broschyr utanför dörren med en liten guidad rundtur som jag passade på att gå.

Den guidade rundturen ledde mig så småningom uppför en brant backe och plötsligt stod jag mitt emellan de två slotten i Sion, Chateau de Tourbillion och Chateau de Valère. De ligger på två naturliga kullar/berg (klart att berget är naturligt) och enligt utforskningar har de varit till och ifrån bebodda ända sedan istidsglaciären smalt. För mig var det alltså bara att börja vandra uppåt. Uppåt, uppåt, uppåt. Där blåste det rätt bra men det gjorde inte så mycket, när man blev varm att promenera. Dessutom var vinden ganska varm.

Hur det hade sett ut.

Jag började med att gå till Tourbillon, som byggdes i slutet av 1200-talet som boende år biskopen som bodde i staden. Så gott som allt utom stenmurarna förstördes i en brand i slutet av 1700-talet och först på 1970-talet börja restaureringarna av det. Nu ser det mest ut som någon slags halvfärdigt kung Arthur-projekt.

Jag gick omkring på kullen och tittade på allt som fanns där. Där fanns en massa saker som man kunde fascineras av om man bara ville det. Som att där på kullen kunde man hitta minst två olika sorters kaktusar eller att en del av fetknopparna såg ut som rosor eller att bakom en av de få dörrar som fanns där kunde man hitta en gräsklippare. I ett av "rummen" fanns en kontainer som bara kunde ha kommit dit genom att flygas dit; dörrarna var för små för något annat. På sommaren finns där ett kafé skulle dock inte vilja jobba där med en så jobbig arbetsväg!

 

 

Weisshorn!

Bajs också! Av någon anledning verkar min dator ha tiltat utan att ha sparat min text om Weisshorn!  Det var ju supertråkigt, här har jag gått och trott att ni har kunnat läsa om ett av de mest intressant belägna hotel jag sett.

Alltså, en vecka efter färden till Altech ordnades ytterligare en vinterförläggning, även denna till Valais men till den franska sidan nämligen St-Luc och hotell Weisshorn. Jag var lite osäker på att vara, delvis för att föregående veckosluts resa hade varit så lyckad. Men Patrik och Berra övertalade mig och på lördag morgon hittade jag mig själv ståendes med dem på järnvägstationen. Det var en betydligt tyngre vandring, eftersom vi faktiskt skulle gå upp en dryga 600 m på bara några timmar. Men mer om det senare.

Målet: Hotellet på toppen, sett från St-Luc

Vi tog tåget till Sierre där vi sedan tog en buss som sicksackande fram och tillbaka tog oss upp till den lilla alpbyn St-Luc. De som har sett parodier på alpvägar har en klar bild i huvudet, och jag kan säga att dessa bilder är inte parodier - de är verkliga! Vi ett tillfälle var vägen så smal att endast en bil rymdes på bredden. Till höger om oss hade vi ett stup, på andra sidan en bergvägg. De som blir åksjuka lätt borde nog undvika alpbyar som St-Luc...

När vi hoppat av bussen började den plågsamma vandringen. På den första kilometern steg vi säkert 70m eller mer och jag trodde jag skulle dö. Det var så tungt. Efter ett par kilometer kände jag redan hur mina höfter började klaga på val av vandringsled. Men jag fortsatte (vad hade jag för val? bli kvar halvvägs uppe på en alp?). Som tur var vyerna ganska imponerande och jag tog passade på så ofta jag kunde med att stanna upp och ta foton, nästan mera för att få andrum än något annat.

Efter att vi ätit lunch kändes allting bättre. När är det inte så? Jag passade på att ta ikapp mig till  början av gruppen och stannade där, av någon anledning kändes det lättare att gå när man inte hade 20 andra människor framför en. Ganska snart hittade vi oss framme vid Hotel Weisshorn, där jag dessutom tog tillfället i akt att smaka på en plât Valaisienne, med ost och olika typers torkat kött. Och bröd. Jg älskar brödet här i Schweiz, segt och knaprigt och inte alls lika nyttigt som allt fullkornsbröd man hittar i Finland. (Men högst upp på listan finns nog ändå fortfarande nybakat efterungsbröd)

Vägen tillbaka var mycket lättare. Det var ju nerförsbacke vilket många passade på att utnyttja genom att åka ner på rumpan, skribenten inkluderad. Detta följdes sedan av ett grymt snöbollskrig, alla mot alla där ingen vann men alla blev rätt blöta. Som tur var solen ganska stark och vi torkade snabbt. Vår vandring skulle dessutom inte sluta nere i byn, utan vid bergbanan som i vanliga fall tar folk upp till skidområdet. Funderar fortfarande på varför vi inte tog banan upp och gick ner, men jag antar att det hör till livets olösta mysterium.

Tror att skylten ska vara
på lite högre höjd

Ganska snart satt vi sedan i bussen på väg hem, väldigt trötta och lite solbrända och supernöjda. Återigen hade vi haft tur med vädret och åtminstone jag hade riktigt kul till slut. Mitt inlägg skulle knappast sluta med en så här glad ton om jag inte haft Patrik och Berra med mig att öva min träffsäkerhet på med snöbollar..

Jag lever!

Glad påsk och Grattis på födelsedagen i efterskott mamma! Om någon undrar om jag lever och mår bra, när inget har kommit upp på ett tag kan jag säga att allt är bra, men att jag har haft helt för mycket skolprojekt/gjort för roliga saker/inte haft tillgång till internet för att kunna berätta om dem här. Och så kommer det bli ett tag till, för jag FÅR BESÖK FRÅN FINLAND IKVÄLL!!!! Jihuu, det är ju förstås Prylen och Maja the Bee som kommer och vi kommer ha superskoj. De kommer ikväll och stannar till måndag kväll, de kommer alltså att vara här på min födelsedag! Perfekt!!

Men för att ni inte skall misströsta kommer här lite bilder så att ni har något att se fram emot/leva för tills jag hinner/orkar skriva om allt jag har varit med om. Uppskattat är jag kanske sju inlägg efter för tillfället, och så kommer ju veckoslutet till...

Om ni ännu efter detta känner att ni behöver nåt att pigga upp er med, kolla in denna makalöst bra gjorda disneyparodi!!