Weisshorn!

Bajs också! Av någon anledning verkar min dator ha tiltat utan att ha sparat min text om Weisshorn!  Det var ju supertråkigt, här har jag gått och trott att ni har kunnat läsa om ett av de mest intressant belägna hotel jag sett.

Alltså, en vecka efter färden till Altech ordnades ytterligare en vinterförläggning, även denna till Valais men till den franska sidan nämligen St-Luc och hotell Weisshorn. Jag var lite osäker på att vara, delvis för att föregående veckosluts resa hade varit så lyckad. Men Patrik och Berra övertalade mig och på lördag morgon hittade jag mig själv ståendes med dem på järnvägstationen. Det var en betydligt tyngre vandring, eftersom vi faktiskt skulle gå upp en dryga 600 m på bara några timmar. Men mer om det senare.

Målet: Hotellet på toppen, sett från St-Luc

Vi tog tåget till Sierre där vi sedan tog en buss som sicksackande fram och tillbaka tog oss upp till den lilla alpbyn St-Luc. De som har sett parodier på alpvägar har en klar bild i huvudet, och jag kan säga att dessa bilder är inte parodier - de är verkliga! Vi ett tillfälle var vägen så smal att endast en bil rymdes på bredden. Till höger om oss hade vi ett stup, på andra sidan en bergvägg. De som blir åksjuka lätt borde nog undvika alpbyar som St-Luc...

När vi hoppat av bussen började den plågsamma vandringen. På den första kilometern steg vi säkert 70m eller mer och jag trodde jag skulle dö. Det var så tungt. Efter ett par kilometer kände jag redan hur mina höfter började klaga på val av vandringsled. Men jag fortsatte (vad hade jag för val? bli kvar halvvägs uppe på en alp?). Som tur var vyerna ganska imponerande och jag tog passade på så ofta jag kunde med att stanna upp och ta foton, nästan mera för att få andrum än något annat.

Efter att vi ätit lunch kändes allting bättre. När är det inte så? Jag passade på att ta ikapp mig till  början av gruppen och stannade där, av någon anledning kändes det lättare att gå när man inte hade 20 andra människor framför en. Ganska snart hittade vi oss framme vid Hotel Weisshorn, där jag dessutom tog tillfället i akt att smaka på en plât Valaisienne, med ost och olika typers torkat kött. Och bröd. Jg älskar brödet här i Schweiz, segt och knaprigt och inte alls lika nyttigt som allt fullkornsbröd man hittar i Finland. (Men högst upp på listan finns nog ändå fortfarande nybakat efterungsbröd)

Vägen tillbaka var mycket lättare. Det var ju nerförsbacke vilket många passade på att utnyttja genom att åka ner på rumpan, skribenten inkluderad. Detta följdes sedan av ett grymt snöbollskrig, alla mot alla där ingen vann men alla blev rätt blöta. Som tur var solen ganska stark och vi torkade snabbt. Vår vandring skulle dessutom inte sluta nere i byn, utan vid bergbanan som i vanliga fall tar folk upp till skidområdet. Funderar fortfarande på varför vi inte tog banan upp och gick ner, men jag antar att det hör till livets olösta mysterium.

Tror att skylten ska vara
på lite högre höjd

Ganska snart satt vi sedan i bussen på väg hem, väldigt trötta och lite solbrända och supernöjda. Återigen hade vi haft tur med vädret och åtminstone jag hade riktigt kul till slut. Mitt inlägg skulle knappast sluta med en så här glad ton om jag inte haft Patrik och Berra med mig att öva min träffsäkerhet på med snöbollar..