Efterlängtat besök! del 1

På fredagen fick jag för första gången på ett bra tag besök, ett väldigt efterlängtat besök! Maya the Bee och Prylen hade på något sätt lyckats göra det omöjliga - ta ledigt samtidigt och hitta vettiga biljetter så att de kunde komma och hälsa på. Till vårt förfogande hade vi bara ett veckoslut och påföljande måndag, men det räcker långt med en god planering (och planera hade jag gjort... i sisådär två månader, för att komma på det bästa, roligaste och någorlunda billigaste alternativen som sedan de fick välja mellan när de kom hit...) Att det dessutom var första veckoslutet i april (och därmed gratis inträde på alla museer i Lausanne), jag hade ett presentkort på 50 Chf till outletten jag planerat åka till, och inte minst min födelsedag på söndagen, gjorde det hela ännu bättre! Dessutom skulle vi ha lägenheten för oss själva ända fram till söndag kväll.

När de kom på fredagen tog vi det hela rätt lugnt, med bara lite mat och allmänt mys. För att redan på fredagen på ett lugnt sätt utan att anstränga oss bekanta dem med Schweiz, åt vi en plat valaisien med olika sorters rökt och/eller torkat kött, schweiziska ostar, baguette och schweiziskt vin. Mycket hade de ju redan hunnit bekant sig med, så mycket som jag har släpat hem under vintern, men som en helhet var det i alla fall lite nytt... 

Sedan var det bara att blåsa upp luftmadrassen och göra i ordning sig för natten. För en gångs skull kändes rummet som att det börjar vara lite trångt, för första gången på hela året. Äntligen kunde jag känna som om jag var hemma, nu när det fanns saker överallt och på gränsen till för mycket folk/möbler per kvadratmeter. :D

Följande dag var det då dags att upptäcka Lausanne. Så gott som alla museer var gratis, så jag hade valt ut de enligt mig mest givande muséerna. Efter en frukost med pain au chocolat, croissanter och varm kakao tills man nästan mådde illa av alla söta saker var det dags att ge sig ut på stan. Vi började med det romerska museet då det ligger på vägen till allt annat, för att sedan arbeta oss vidare till Palais de Rumins med naturhistoriska muséet och arkeologiska muséet samt konstmuséet, varefter vi gick till historiska museet som ligger precis brevid. Samtidigt försökte jag ge en lite guidad tur av stadskärnan. Varm kakao på chocolaterie le Barbare. Prylen tappade lite nerverna på att jag ville gå så snabbt igenom allt (jag ville ju visa så mycket som möjligt, och jag hade ju sett allting tidigare) men annars gick allting bra.

Efter det var det dags att ta sig ner med till Ouchy för att där bara njuta  av vyerna över alperna. Muséet över olympiska spelen var fortfarande stängt, men utanför fanns charmiga bilder där huvudena var utklippta så att man kunde ta charmiga bilder med sig själv som boxare eller längdhoppare eller något annat. Vi promenerade omkring längsmed Ouchy strand och tittade på svanarna som simmade förbi, innan det var dags för att åka hem och förbereda kvällen pig-out på fondue och marängsviss med schweisiska maränger, bär och double crème.

Royan del 4

Sista dagen var här. Så snabbt hade det gått, hur mycket hade vi inte hunnit med, samtidigt som jag knappt kunde vänta på att få åka tillbaka hem, och sedan får finfint besök. Inte konstant försöka vara på sitt artigaste humör och hela tiden sitta på spänn för att inte missa något Diane sa för att min franska gick så trögt eller skämmas för att min franska är så dålig som den är efter snart ett år i Schweiz. Inte heller fundera på att vara så försiktig så att inte Dianes bror skulle bli arg. Inte för att jag är så klumpig att jag söndrar allt jag ser, men hur roligt det än var att vara där, så var det inte mitt hem. I mitt hem skulle jag aldrig t.ex. ha genomskinliga plastöverdrag på mina innestolar. Definitivt inte. Vad är det för idé? 

Den sista morgonen stannade vi Royan och gick på långpromenad längs med kusten. Där fanns alldeles otroligt fina hus, de flesta visserligen byggda först efter andra världskriget, men många hade försökt anpassa sig till enligt hur det sett ut innan. Vi såg också en tysk bunker som man hittat när man renoverade ett hus. Trots att det regnade och jag allmänt kände mig lite nere att min påskvecka var över kunde jag inte låta bli att fascineras av husen. Just när jag trott att jag hittat mitt kommande drömhus, kom ett annat ännu finare och tuffare hus fram bakom ett träd eller en kustremsa och jag måste återigen låta bli att gapa och peka.

Till slut var det dock dags att slänga in det sista i väskan och säga hejdå. På tåget hade jag sedan fullt upp med att skriva alla kort som jag planerat skicka (I.o.m att såväl korten som frimärkena är säkert närmare hälften billigare i Frankrike, ville jag skicka till så många som möjligt). I Bordeaux hade jag sedan lite tid att shoppa mat inför mitt stora besök, som skulle komma dagen efter att jag kommit hem; mina systrar. Och för att få dem att känna sig riktigt välkomna så gick jag hela vägen och köpte såväl pain au chocolat som croissanter, bara att sätta i ugnen så att vi inte måste gå till Denners (närmaste butiken) för vår franska frukost.

När jag skulle gå igenom säkerhetskontrollen, blev jag tvungen att öppna min väska. Jag hade nämligen köpt två tiramisun när jag var i butiken och de var i glasformar. Med betoning på var, själva tiramisun hade jag ätit som middag, men tänkte att skålarna kunde vara helt användbara när jag själv lagade pannacotta eller något liknande. I Lausanne hade vi redan tre som mina gamla grannar lämnat efter sig, men allt som oftast blev det alltid så att jag lagade flera än bara tre portioner... Jag vet inte riktigt vad säkerhetskontrollanten trodde att det var när hon såg det på sin skärm men knappast var det två glasskålar. Hon lät mig snällt hålla dem och jag fick vänta på mitt flyg på den minimala gateområdet. Sedan kom polisen och hämtade ut en man som missat sitt flyg med någon minut och börjat skrika och jag köpte en flaska fin från Bordeaux till mammas födelsedag. Lite spännande.

Flygresan var relativt händelselös, en pappa satt med sitt barn i famnen bredvid mig och barnet hade någon slags bonusbälte som jag aldrig har sett förut. Å andra sidan har jag aldrig flugit förut med småbarn så jag antar att detta är det normala. Barnet ålade i alla fall omkring hela resan så jag var rätt glad när vi landande i Genève och jag kunde åka hem till det lugna Lausanne och sätta igång med mina förberedelser för nästa dag.

Royan del 3

Följande dag var det dags för La Rochelle, en stad med en mycket intressant historia. Historien kan i korthet beskrivas med att de så gott som alltid valt fel sida i en konflikt vare sig det handlat om krig mellan England och Frankrike (då de stod på engelsmännens sida, staden var en eller konflikter mellan hugenotter och katoliker. Det var fram tills 1500-talet Frankrikes största Atlant-hamn, tills kriget mellan hugenotter och katoliker ledde till en handelsblockad sedan hugenotterna förklarat sig självständiga från Frankrike i stil med Géneve. Efter handelsblockaden återhämtade sig La Rochelle sig aldrig riktigt, och andra städer tog de mer prominenta ställningar i Frankrike. Dock skall man inte glömma att tyskarna hade en ubåtsbas i hamnen under andra världskriget, så helt obetydlig är den ju dock inte.

Nuförtiden hittar man mest privata segelbåtar i hamnen,och pensionärer som traskar på kajerna, men man kunde nog se stadens storslagenhet. Det var alldeles underbart och höll man sig på ett vindstilla ställe med solen i ansiktet kunde man knappt tro att det bara var april och inte början av juli. Vilken sommarkänsla! På kajen satt sedan jag och Diane och drack en kopp kaffe på fransk manér, superstarkt, sött, hett och bara några klunkar. Om kaffe skulle serveras så i Finland skulle jag inte ha något problem att dricka kaffe Jag och Diane gick efter det omkring i staden och beundrade stadens tydliga barockstil (när ser man den i Finland?), det märkets ganska klart när staden hade varit välmående och när staden hade förlorat sin betydelse dryga hundra år efter reformationen.

Under några kartor fanns den

Efter en dryg timme hade vi sett allt som inte kostade något och vi begav oss vidare. Medan Diane höll på att tanka såg jag något som gjorde mig så rörd. Ett litet renhorn. Samma renhorn jag gett henne knappa fem år tidigare kvällen innan jag åkte hem till Finland efter tre veckor i hennes och mitt Lionsläger. Hon hade kvar den ännu. Kanske hon inte orkat ta in den när hon kom hem och inte storstädat bilen sedan dess, men oberoende så hade hon den kvar.

Vi körde vidare. Över en alldeles otroligt lång bro (3km) åkte vi och kom till ön Ré som var en verklig pärla. Turistig som attan men samtidigt så charmig. Solen sken och gjorde att allting kändes halvt som i en dröm, men den klarblåa himlen som bakgrund. Vi åt lunch i fiskebyn Saint Martin, den största och mest turistiga byn på ön samtidigt som Diane berättade historier om hennes man som tillbringat alla sina barndomssomrar på ön. Portionerna var så stora att inte ens jag som är så snål att jag aldrig skulle lämna mat på tallriken, fick lämna, trots att det var en av de godaste paellor jag ätit. Till efterrätt en enkel men god banankaka med massor med choklad.

 

Till och med en sådan här pigout hade Diane räknat med; till näst hade hon planerat att vi skulle lämna bilen och hyra cyklar i Ars-en-Ré och på det sättet upptäcka ön. Fantastiskt täcker inte allt. Först kändes det konstigt att inte ha hjälm och vissa problem med en kedja som hoppade av ett par gånger, men sedan jag lärt mig att växla rätt tog känslan av frihet jag alltid får av att cykla över och jag bara njöt. Marken var platt och lätt att cykla på och överallt var det grönt. Nu hann man ju dessutom se de saltdammar som öborna använder för att ta tillvara saltet på Ré som är välkänt för sin fina smak. Vi cyklade till fyren Phare les Baleines som bygdes på 1850-talet och såg ut över Atlanten. Långt borta från allt annat.

Sedan var det dags igen att sätta sig i bilen och snabbt som attan fick Diane köra för att hinna till dagen sista resmål: Talmont-sur-Gironde. Byn sägs vara en av de vackraste i Frankrike, och inte nog med det så hade Diane planerat in det precis när solen höll på att gå ner. Andlöst satt vi och väntade de sista minuterna innan vi började fota som galningar medan solen stod på sitt lägsta. Man skulle kunna börja gråta för mindre, så vackert var det.

 

Royan del 2

Fortfarande på tisdagen (kan bara inte fatta att allt detta har skett och vi sett på en enda dag) åker vi till Rochefort, en av de städer som grundades på 1600 som en fortifierad hman för marinen. Det kom att bli ett stort skeppsvarv för marinens båtar och hade det längsta repslageriet i hela Frankrike, ja till och med den längsta byggnaden i dåvarande Europa. Under sin blomstringstid byggdes ca 17 fartyg i året, mycket imponerande med tanke på hur så gott som allting gjordes för hand...

Precis innan vi kom in till Rochefort vek vi av för att se den gamla bron över Charentefloden. Det är nämligen något alldeles speciellt med den, då den är snarast en fusion av en lyftkran och en linbana eller något liknande. Den består av alltså av en stationär del på vardera delen av stranden och sedan en rörlig del som kan röra sig mellan dem. Denna lösning, som säkerställer såväl höga som djupgående båtars passage, var mycket vanlig kring sekelskiftet men nuförtiden är de flesta nedmonterade. Denna bro är i användning ännu, men endast för fotgängare o cyklister. Bredvid fanns sedan den nya längsgående bron.

Det var från Rochefort som La Fayette lämnade Frankrike 1780 för att stödja rebellerna i det amerikanska inbördeskriget. Han seglade iväg på båten La Hermione, och nu håller man på att bygga en replika av denna båt på samma docka som hon (högst antagligen) byggdes i. När hon sedan är färdig kommer hon sedan att seglas över till Amerika för att sedan stanna där. Ett av sätten att samla in pengar till bygget är att låta folk komma in och titta och se hur färdigställandet går till. Nästan allt görs enligt metoder från 1780-talet, även om ritningen av La Hermione inte har hittats, utan en ritning på en väldigt lika båt används med vissa ändringar för att få henne mer autentisk. 

Det var ganska spännande att ha möjlighet att titta in i segelmakarrummet och i smedjan och verkligen se hur allting gjordes utan alla de hjälpmedel vi har nuförtiden. Det gav en helt enorm respekt för alla de arbetare och straffångar som byggde båten på endast elva månader, jämfört med hur bygget nu förväntas ta över tre år(samt insamlandet som startade 1997) trots alla saker som förenklats (transport och annat). Men då var det flera som arbetade, nu rör det sig om dryga 20...

                                      Diane på La Hermione

Som avslutning på dagen for vi till Brouage för att där se solen gå ner. Brouage är en fortifierad liten stad som grundades på 1500-talet precis vid kusten och fortifierades under 1630-talet som en bastion som försvar mot La Rochelle (som kommer i ett senare inlägg). Det hela låter ju hur fint som helst, en romantisk fästning vid havet.Det är bara det att hamnen slammades igen ganska snabbt efter att det blivit färdigt så att bastionen nu ligger ca tre kilometer från havet och 500 meter från floden som med sin biflod ledde till hamnen. Runt stora delar av bastionen finns det mer eller mindre fuktig våtmark

Så var det bara dags och leka paparazzi och försöka fota så mycket man bara kan. Det var så vackert, men precis som i Schweiz går solen ner så väldigt snabbt. En sak jag aldrig vänjer mig vid utan alltid är lika förvånad över...

Royan del 1

Under hela tiden jag har varit här har jag haft en resa sådär halvt planerad. En resa som jag har längtat att få göra. En resa som jag trots det inte var säker på att jag skulle genomföra. Av flera orsaker. En orsak var att det skulle innebära att jag skulle träffa en person jag inte sett på fem år, och inte bara träffa utan be att få komma och bo med. En person jag bara haft sporadisk kontakt med vy- och julkort med. En annan sak var att det skulle innebära att jag skulle måsta tala franska hela tiden och det är bara så skrämmande. Jo jag vet att jag bor i den franska delen av Schweiz i över sex månader och i det här skede förväntas kunna franska. Men det är ändå skrämmande.

För att kort berätta om vem jag talar om; det är min franska tant, d.v.s. den pigga 65-åring som jag bodde hos för fem år sedan när jag tillbringade en rätt stor del av min sommar i Frankrike. I varje kort hon skickar mig hälsar hon alltid att jag alltid är välkommen tillbaka. Så att missa möjligheten att nu relativt lätt kunna hälsa på henne skulle bara vara dumt. Dessutom hade jag redan halvt lovat komma. Påsklovet verkade vara en bra tidpunkt att åka, nu skulle jag ha lite mer tid än bara ett veckoslut. Diane blev ju superivrig och fixade att vi fick bo hos hennes brors lägenhet på Atlantkusten - låter det inte perfekt så säg!

Piano på Bordeauxs tågstation. Fritt att spela, och under tiden som jag var där hörde jag såväl klassiska trudelutter
såväl som snuttar ur Amelie

Så jag tog ett flyg till Bordeaux med easyjet och tog därefter tåget till Royan. Där möttes jag av en otroligt petite dam, till och med mindre än vad jag mindes henne. Men annars var allt som om tiden stått still. Hon pratade på på franska medan jag försökte hinna med i flytet och säga mmhmm, ah oui..? eller non! på de rätta ställena. Diane hade gjort ett digert program åt oss, som om hon försökte klämma in så gott som hel Frankrikes Atlantkust på en och samma gång. På det sättet är hon som jag, vi älskar att planera och fundera på bra sätt att resa och lämpliga turistmål. Om allt annat går åt skogen för mig, skall jag börja med en planering av turistresor. Eller så gör jag det i mitt femte parallelliv.

 Royan var det alltså som jag kommit till. Royan, en liten badort på knappa 20 000 personer. Royan var ända fram till andra världskriget en mycket pittoresk liten badort ända senda början av 1800-talet. I de allra sista skedena av andra världkriget bombades Royan mycket hårt (då det var en viktig utpostering för tyskarna för kontrollen av Girondeestuariet (tydligen är det inte en flod av såväl Dordogne och Garonne som flyter ihop vid Bourdeaux). Hela denna del av Royans är mycket tragisk, eftersom de allierade fått uppgifter om att det endast fanns tyskar där. I bombanfallen dog eller skadades nästan halva av den befolkning som ännu var i Royan, ca 1500 samt en grupp med tyska soldater som gömt sig iväntan på krigets slut.

Mycket få hus från tiden före andra världskriget har bevarats, men de få som finns kvar är verkligen imponerande. Tydligen kom folk hit från stora delar av Europa. Efter andra världskriget satsades det mycket på återuppbyggandet av Royan, med dess arkader vid standremsan och med den verkligt imponerande kyrkan i Royan. Otroligt hög och formad som en båt ligger den i utkanten av centrum, helt och hållet gjord i betong.

Ivrig att få ha utländskt besök hade Diane verkligen försökt hitta de verkliga godbitarna i området. Den första eftermiddagen ägnade vi dock oss åt att bara vandra omkring i Royan och berätta om allt som hänt under de senaste fem åren. Med tanke på att jag inte talat franska i onödan de senaste månaderna (och ingen  franska före det) så gick det hela riktigt bra! Klart att jag säkert gjorde hur många fel som helst, men jag lyckades framföra vad jag ville ha sagt och Diane var väldigt tålmodig.

 

Följande dag var hade helt klart ett tema: Le marais det vill säga marsklandet. Norr om Royan, i Marennes finns nämligen la capitale des huîtres, ostronens huvudstad. Det är Europas klart största ostronodlingsområde tillsammans med odlingarna på Île d'Oléron strax utanför. Att äta ostron var ju lite av ett måste. Så vi tog oss ut till La Cayenne för att få en riktigt genuin upplevelse. Där i hamnen hittade vi en restaurang som hade ostron trots att det var lite fel tid på året.

 Vi körde på en av deras standardmenyer, med ostron (mycket godare än vad jag mindes dem) moules frites med roquefortost och sedan tillslut en enkel variant av crème catalana.

Överallt såg man tecken på ostronodlingar. Där fanns des Cabanes, små hyddor där man tidigare lagrade de verktyg man behövde för ostronodlingen, men som nu allt mera har kommit att bli små fritidstugor för ägarna - de ligger ju så praktiskt precis vid vattnet! Trots att det som sagt inte var säsong för ostron, fanns det en viss aktivitet i hela hamnen.

Efter den mättande lunchen gick vi ännu på ett museum om ostronodlingen. Där fick vi veta allt man någonsin kan önska sig vet om ostron, hur de odlas på "bord" ute på stranden under ebb (under flod är de helt täckta av vatten) och skall vändas två gånger i dygnet för att det inte skall komma alger på dem, och hur de sedan flyttas till små sötvattenbassänger i marsklandet för att bli "fetare" (specialitet för Marennes och Olérons), hur teknologin har gått fram och underlättat arbetet och hur det var att odla ostron för hundra år sedan, och hur gentekniken har gett upphov till ostron som är tripoida (för ickebiologer: det betyder att de har tre uppsättningar av kromosomerna istället för det normala två) vilket leder till att det växer snabbare än vanligt)

 Här har man verkligen utnyttjat marsklanden, genom att göra små pooler att odla ostronen i.

Teddy and the cheesy Chocolate Factory part 2

Gruyère sett och dags för CHOKO!! hoppade på tåget som tog mig via Bull till Broc där den i mina kretsar här, superhypade chokladfabriken finns. Tågets bana påminde rätt mycket om ett U, och på vägen till Broc, som är i andra ändan av rutten, såg man lätt Gruyères slott (hoppas detta var sista gången jag måste skriva det stället på ett tag). Hejdå ost, och välkommen mumsiga choklad! Omnomnomn!

Otroligt ivrig att få gå på museet där en väldigt viktig del är att smaka på olika goda saker begav jag mig mot det välkända huset (som hittas på en hel del av alla deras chokoplattor), in i den väldoftande aulan och samtidigt butik fylld till taket med choklad - och vad är det första jag får höra? Jo att museet stänger en timme tidigare än normalt för att det är påskdagen och att biljettförsäljningen just har stängt.

VAH?? Hörde jag rätt? Jo, biljettförsäljningen är STÄNGD!!

NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Det är inte möjligt! Jag kan bara inte ha missat det! Jag som kollat upp att det skulle var öppet under hela påsken. Det är inte sant. Jag är så besviken. Det är också de andra som också kom med samma tåg, och som blir välkomnade in till caféet att äta chokokaka och dricka varm kakao där. Men det är ju inte alls samma sak!!! Jag kom ju hit för att äta choklad!! Jag bestämmer mig för att i alla fall köpa av den choko som de har på erbjudande så att jag i alla fall har något från fabriken. Jag hittar sedan en biosalong där de spelar gamla reklamfilmer om Caillers choklad och tycker synd om mig själv. Då hör jag att man ännu kommer in i den guidade rundturen om man är del av en grupp.

Ett litet hopp tänd i mig. Jag går till området där grupper väntar på att få komma in, hittar en grupp som talar mysig brittiska och frågar sedan försynt om jag får komma med dem i deras grupp. Jag berättar om hur synd det är om mig som har planerat så länge att komma hit och sen inte får, och de är bara så gulliga och säger bara "poor dear" och så vidare och låter mig komma med i deras grupp. Att biljettpriset dessutom är billigare för grupper gör ju det hela bara bättre. Så får jag komma in till det som jag redan trott att var omöjligt att nå.

Hela rundturen börjar med att vi får se en kort film om chokladens historia och framför allt Caillers choklads historia. Sedan börjar äntligen den bästa delen: smakasmakasmaka-delen. Vi börjar med att smaka på råvarorna, olika sorters kakaobönor, den ena bittrare än den andra. På stora skyltar bredvid får vi reda på olika egenskaper om de olika bönorna och jag tror att jag skulle kunna bo här. Då hittar jag de rostade hasselnötterna som ligger i en stor säck strax intill och jag är i himlen. Ååh-ååh-ååå vad jag älskar rostade hasselnötter!!

Till slut lyckas jag slita mig från säckarna och går vidare. Min "grupp" är redan långt borta men vad spelar det för roll? Jag är här och vill inte egentligen åka härifrån. Längre fram i turen får vi se hur bönorna krossas och mals och blandas ihop med dittan o dattan för att sedan klämmas ut ur tub för att bli praliner inför vara ögon. Var femte minut kommer en arbetare ut ur det inglasade rummet med chokomaskinen och har med sig en stor korg med de nyproducerade chokobitarna. Så fort hon vänder ryggen till börjar alla rafsa åt sig bitarna (tack och lov inpacketerade) och sätta i deras fickor och väskor, tills de inte täcks mera. Sedan går de vidare och nästa grupp har just och just en chokobit åt var och en. Det hela är så fascinerande att jag fastnar här ett bra tag och får se allt från fina damer och pappor till snåla tonåringar grabba händerna fulla med choklad, för att sedan lämna en eller två kvar åt de blyga japanska turisterna.

 

Till slut kom jag fram till det mest efterlängtade, rummet som jag har hört om folk som stannat där i över en timme: Jag talar alltså om provsmakningsrummet. Om detta rum kan man säga att det egentligen bara finns en regel (förutom att man är på en offentlig plats etc. etc.) och det är att man inte får ta med något härifrån. Allt man ska äta måste man äta på plats. På plats fanns hela tiden två eller tre från personalen vars uppgift var att hämta mer choklad från deras lager. För oss var det enda att göra att gå runt och i tur och ordning smaka på alla de chokladknappar de erbjöd.

Trots att det kan vara svårt att tro det efter allt som jag berättat här, så är jag inte en så stor chokladperson. I know, shocking right! Det är något som vuxit fram under de senaste åren, i tonåren kunde jag glatt klämma i mig ett hel paket om det bara fanns att tillgå. Nu är jag alltsomoftast nöjd efter redan ett par bitar. Är detta ett tecken på att jag håller på att bli vuxen, att jag kan njuta av något utan att föräta mig? Jag vet inte, men jag finner det hela rätt deprimerande. Jag är inte så ung längre att jag orkar bära en hel gurka - liksom. 

Men till min point i alla fall. I och med att jag inte klarar av allt för mycket choklad åt gången nuförtiden, försökte jag välja och vraka och bara äta de som så godast ut, och framför allt undvika alla som såg ut att ha kirsch och andra lustigheter i sig. Det gick någorlunda bra, och i och med att jag stanna där rätt länge så lyckades jag till och med komma igenom alla de jag tyckte såg goda ut.

Rätt matt och väldigt icke-hungrig tackade jag för mig och gick till tågstationen. Jaha, kom ihåg tidtabellen fel och hade plötsligt 50 minuter att slå död på. Passade på att spara ytterligare lite pengar med att promenera till en zon närmare Bull, på den tiden, samtidigt som jag kände att jag fick bort sisådär en pralins energivärde från alla de femtioelvatusen jag ätit. I Romont skulle jag sedan vänta en dryg halvtimme så jag passade på att utforska den staden med, med sin rätt coola ringmur där varje torn hade sin specifika historia och uppgift. Rätt trött och fortfarande halvt illamående kom jag till den tomma lägenheten för att sedan packa min väska för mitt påsklov i Frankrike.

 

Hälsningar från en Ostko och en Chokoko!