Teddy and the cheesy Chocolate Factory part 2

Gruyère sett och dags för CHOKO!! hoppade på tåget som tog mig via Bull till Broc där den i mina kretsar här, superhypade chokladfabriken finns. Tågets bana påminde rätt mycket om ett U, och på vägen till Broc, som är i andra ändan av rutten, såg man lätt Gruyères slott (hoppas detta var sista gången jag måste skriva det stället på ett tag). Hejdå ost, och välkommen mumsiga choklad! Omnomnomn!

Otroligt ivrig att få gå på museet där en väldigt viktig del är att smaka på olika goda saker begav jag mig mot det välkända huset (som hittas på en hel del av alla deras chokoplattor), in i den väldoftande aulan och samtidigt butik fylld till taket med choklad - och vad är det första jag får höra? Jo att museet stänger en timme tidigare än normalt för att det är påskdagen och att biljettförsäljningen just har stängt.

VAH?? Hörde jag rätt? Jo, biljettförsäljningen är STÄNGD!!

NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Det är inte möjligt! Jag kan bara inte ha missat det! Jag som kollat upp att det skulle var öppet under hela påsken. Det är inte sant. Jag är så besviken. Det är också de andra som också kom med samma tåg, och som blir välkomnade in till caféet att äta chokokaka och dricka varm kakao där. Men det är ju inte alls samma sak!!! Jag kom ju hit för att äta choklad!! Jag bestämmer mig för att i alla fall köpa av den choko som de har på erbjudande så att jag i alla fall har något från fabriken. Jag hittar sedan en biosalong där de spelar gamla reklamfilmer om Caillers choklad och tycker synd om mig själv. Då hör jag att man ännu kommer in i den guidade rundturen om man är del av en grupp.

Ett litet hopp tänd i mig. Jag går till området där grupper väntar på att få komma in, hittar en grupp som talar mysig brittiska och frågar sedan försynt om jag får komma med dem i deras grupp. Jag berättar om hur synd det är om mig som har planerat så länge att komma hit och sen inte får, och de är bara så gulliga och säger bara "poor dear" och så vidare och låter mig komma med i deras grupp. Att biljettpriset dessutom är billigare för grupper gör ju det hela bara bättre. Så får jag komma in till det som jag redan trott att var omöjligt att nå.

Hela rundturen börjar med att vi får se en kort film om chokladens historia och framför allt Caillers choklads historia. Sedan börjar äntligen den bästa delen: smakasmakasmaka-delen. Vi börjar med att smaka på råvarorna, olika sorters kakaobönor, den ena bittrare än den andra. På stora skyltar bredvid får vi reda på olika egenskaper om de olika bönorna och jag tror att jag skulle kunna bo här. Då hittar jag de rostade hasselnötterna som ligger i en stor säck strax intill och jag är i himlen. Ååh-ååh-ååå vad jag älskar rostade hasselnötter!!

Till slut lyckas jag slita mig från säckarna och går vidare. Min "grupp" är redan långt borta men vad spelar det för roll? Jag är här och vill inte egentligen åka härifrån. Längre fram i turen får vi se hur bönorna krossas och mals och blandas ihop med dittan o dattan för att sedan klämmas ut ur tub för att bli praliner inför vara ögon. Var femte minut kommer en arbetare ut ur det inglasade rummet med chokomaskinen och har med sig en stor korg med de nyproducerade chokobitarna. Så fort hon vänder ryggen till börjar alla rafsa åt sig bitarna (tack och lov inpacketerade) och sätta i deras fickor och väskor, tills de inte täcks mera. Sedan går de vidare och nästa grupp har just och just en chokobit åt var och en. Det hela är så fascinerande att jag fastnar här ett bra tag och får se allt från fina damer och pappor till snåla tonåringar grabba händerna fulla med choklad, för att sedan lämna en eller två kvar åt de blyga japanska turisterna.

 

Till slut kom jag fram till det mest efterlängtade, rummet som jag har hört om folk som stannat där i över en timme: Jag talar alltså om provsmakningsrummet. Om detta rum kan man säga att det egentligen bara finns en regel (förutom att man är på en offentlig plats etc. etc.) och det är att man inte får ta med något härifrån. Allt man ska äta måste man äta på plats. På plats fanns hela tiden två eller tre från personalen vars uppgift var att hämta mer choklad från deras lager. För oss var det enda att göra att gå runt och i tur och ordning smaka på alla de chokladknappar de erbjöd.

Trots att det kan vara svårt att tro det efter allt som jag berättat här, så är jag inte en så stor chokladperson. I know, shocking right! Det är något som vuxit fram under de senaste åren, i tonåren kunde jag glatt klämma i mig ett hel paket om det bara fanns att tillgå. Nu är jag alltsomoftast nöjd efter redan ett par bitar. Är detta ett tecken på att jag håller på att bli vuxen, att jag kan njuta av något utan att föräta mig? Jag vet inte, men jag finner det hela rätt deprimerande. Jag är inte så ung längre att jag orkar bära en hel gurka - liksom. 

Men till min point i alla fall. I och med att jag inte klarar av allt för mycket choklad åt gången nuförtiden, försökte jag välja och vraka och bara äta de som så godast ut, och framför allt undvika alla som såg ut att ha kirsch och andra lustigheter i sig. Det gick någorlunda bra, och i och med att jag stanna där rätt länge så lyckades jag till och med komma igenom alla de jag tyckte såg goda ut.

Rätt matt och väldigt icke-hungrig tackade jag för mig och gick till tågstationen. Jaha, kom ihåg tidtabellen fel och hade plötsligt 50 minuter att slå död på. Passade på att spara ytterligare lite pengar med att promenera till en zon närmare Bull, på den tiden, samtidigt som jag kände att jag fick bort sisådär en pralins energivärde från alla de femtioelvatusen jag ätit. I Romont skulle jag sedan vänta en dryg halvtimme så jag passade på att utforska den staden med, med sin rätt coola ringmur där varje torn hade sin specifika historia och uppgift. Rätt trött och fortfarande halvt illamående kom jag till den tomma lägenheten för att sedan packa min väska för mitt påsklov i Frankrike.

 

Hälsningar från en Ostko och en Chokoko!