Påskdagen! Vad hör påskdagen till? Jo choklad och andra onyttigheter!! Så vart skall man åka för att ha en extra onyttig dag samtidigt som man är turistig i Schweiz? Till choladfabriken Cailler och till ostbyn med stort B eller O eller vilken bokstav man nu väljer: Gruyère! Precis dit var det jag skulle, men först hade jag vissa viktiga uppdrag att göra.Som att leta reda på de kinderägg som jag bett mina kämpisar gömma innan de for (annars är det väl inte någon riktig påsk!!). Det kan jag berätta att var ganska svårt för dem, eftersom det finns ungefär noll gömställen i vår lägenhet, så opersonlig som den är. Att jag dessutom inte hade hittat dem när jag städade på fredagen, och framför allt tillbringade en halvtimme med att försöka hitta det sista, berättar om hur idoga och snälla de är. Mina kämpisar alltså, inte kinderäggen.
Strax efteråt var jag sedan på väg till Gruyère, som har fått sitt namn från tranan som var slottsägarnas vapen (som de i sin tur fått när godsherren dödat en trana i trakten. Myspys). För att komma till både Gruyère som fabriken kräver det en hel del byten. Först tåg till Romont, byte och därifrån tåg till Bulle där man sedan ska ta tåget som går till såväl Gruyère som Broc där fabriken ligger, beroende på åt vilket håll tåget går som man tar.Jag har redan länge planerat att åka hit, dels för chokladen och dels för att Gruyère (gah vad jag redan nu är trött på att skriva det, med den lilla flugskiten ` vänd åt det jobbiga hållet på e-et) är känt för att ha en särdeles fin liten medeltida stadsdel. Och så för osten förstås, finns det något som är godare än vällagrad gruyèreost? I think not. Redan i höstas hade jag en tur inplanerad men den måste jag tyvärr ställa in när det kräver en rätt tidig avresa pga alla tågbyten, och det sen inte passade in med resten av mitt schema.
Det första man ser när man stiger av tåget i Gruyère är la Maison de Gruyère, museet där man kan följa med och se hur man lagar ost, samt bekanta sig lite med olika klassiska tillverkningsredskap. Och så kan man dofta på olika dofter och gissa vilken ört det är som doftar så av det som kossorna äter uppe i alpdalarna och som sedan ger den karakteristiska smaken för osten. Jag lyckades bara gissa rätt en, klöver.
I huset kan man följa med hur de lagar ost från början till att de sänks i 10% saltlake för ett dygn och sedan därefter placeras i lagringskällaren. Eftersom det tar ett tag att få mjölken varm till rätt temperatur och sedan att få enzymerna igång och så gör de två omgångar ost per dag och beroende på när man kommer får man se olika delar av ostprocessen. För att man inte ska behöva stå där och se hur visparna går runt i flera timmar, görs allting enligt ett minutiöst schema som hittas på såväl nätet som överallt i museet. Dessutom får man komma och gå i museet som man vill bara man har biljetten kvar, så att man kan ta och titta på andra saker medan ingenting händer, eller köpa ost i deras ostbutik. |
| Bra att de varnar för polisen |
Jag tittade en stund på hur allting gjordes, sedan blev det tråkigt. Så jag läste istället i broschyren om hur allting går till, och när jag gjort det gick jag till ostbutiken och köpte lite ost. Sen tyckte jag att jag kunde osttillverkningen. Istället tog jag mig uppför kullen till den gamla delen av Gruyère för att titta lite på den.
Den gamla stadsdelen var riktigt fin men kanske jag har sett lite för mycket på för kort till och blivit immun mot dess charm, eller så var det inte sitt vackraste jag i snöslask o gråmulen himmel. Jag blev i alla fall inte så särdeles imponerad. Dessutom var det fullt med en massa turister som var i vägen när jag ville fota MINA turistiska bilder. Jag kände inte för att äta överprisatt fondue eller raclette som det föreslogs även om jag var väldigt frestad att köpa double crème de Gruyère med Gruyèremaränger (en verkligt god och superonyttig efterrätt). Inte heller stod jag i brand för de schweiziska motsvarigheterna till dalahästar i form av alpkossor målade i rött (formade i trä och i fickformat). Istället begav jag mig till slottet.
Slottet är et ganska litet slott i jämförelse med andra jag sett, men hade vissa detaljer som stenläggningen på delar av innergården som var gjord av vanliga stenar i fina mönster. Slottets ägare hade gått i konkurs någon gång i mitten av 1500-talet och städerna Fribourg och Bern som var hans kreditorer delade upp egendomen. Fram tills 1700-talets slut var det i aktiv användning, och då det i mitten av 1850-talet köptes av en kille som var på det nationalromantiska humöret var det rätt nedgånget. Så han och hans kompisar renoverade upp det på somrarna och målade fina nationalromantiska bilder på väggarna som man nu kan titta på. Låter inte det hela som en enda liten mysig talkoarbete där huset är sisådär 50 kvadratmeter stort? 
Må så vara att de bilder man hittar i slottet är fina och berättar en säkert delvis romantiserad bild av områdets historia (och alltid ur vinnarens synpunkt i krigen som alltid) men mina favoritbilder fanns i de tillfälliga utställningarna. Där hittade man nämligen Plonk et Replonks verk, som verkligen har sina fyndigheter. Det är fråga om två bröder som använder sig av gamla vykort som de sedan på ett eller annat sätt ändrar på för att få fram något roligt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar