Royan del 1

Under hela tiden jag har varit här har jag haft en resa sådär halvt planerad. En resa som jag har längtat att få göra. En resa som jag trots det inte var säker på att jag skulle genomföra. Av flera orsaker. En orsak var att det skulle innebära att jag skulle träffa en person jag inte sett på fem år, och inte bara träffa utan be att få komma och bo med. En person jag bara haft sporadisk kontakt med vy- och julkort med. En annan sak var att det skulle innebära att jag skulle måsta tala franska hela tiden och det är bara så skrämmande. Jo jag vet att jag bor i den franska delen av Schweiz i över sex månader och i det här skede förväntas kunna franska. Men det är ändå skrämmande.

För att kort berätta om vem jag talar om; det är min franska tant, d.v.s. den pigga 65-åring som jag bodde hos för fem år sedan när jag tillbringade en rätt stor del av min sommar i Frankrike. I varje kort hon skickar mig hälsar hon alltid att jag alltid är välkommen tillbaka. Så att missa möjligheten att nu relativt lätt kunna hälsa på henne skulle bara vara dumt. Dessutom hade jag redan halvt lovat komma. Påsklovet verkade vara en bra tidpunkt att åka, nu skulle jag ha lite mer tid än bara ett veckoslut. Diane blev ju superivrig och fixade att vi fick bo hos hennes brors lägenhet på Atlantkusten - låter det inte perfekt så säg!

Piano på Bordeauxs tågstation. Fritt att spela, och under tiden som jag var där hörde jag såväl klassiska trudelutter
såväl som snuttar ur Amelie

Så jag tog ett flyg till Bordeaux med easyjet och tog därefter tåget till Royan. Där möttes jag av en otroligt petite dam, till och med mindre än vad jag mindes henne. Men annars var allt som om tiden stått still. Hon pratade på på franska medan jag försökte hinna med i flytet och säga mmhmm, ah oui..? eller non! på de rätta ställena. Diane hade gjort ett digert program åt oss, som om hon försökte klämma in så gott som hel Frankrikes Atlantkust på en och samma gång. På det sättet är hon som jag, vi älskar att planera och fundera på bra sätt att resa och lämpliga turistmål. Om allt annat går åt skogen för mig, skall jag börja med en planering av turistresor. Eller så gör jag det i mitt femte parallelliv.

 Royan var det alltså som jag kommit till. Royan, en liten badort på knappa 20 000 personer. Royan var ända fram till andra världskriget en mycket pittoresk liten badort ända senda början av 1800-talet. I de allra sista skedena av andra världkriget bombades Royan mycket hårt (då det var en viktig utpostering för tyskarna för kontrollen av Girondeestuariet (tydligen är det inte en flod av såväl Dordogne och Garonne som flyter ihop vid Bourdeaux). Hela denna del av Royans är mycket tragisk, eftersom de allierade fått uppgifter om att det endast fanns tyskar där. I bombanfallen dog eller skadades nästan halva av den befolkning som ännu var i Royan, ca 1500 samt en grupp med tyska soldater som gömt sig iväntan på krigets slut.

Mycket få hus från tiden före andra världskriget har bevarats, men de få som finns kvar är verkligen imponerande. Tydligen kom folk hit från stora delar av Europa. Efter andra världskriget satsades det mycket på återuppbyggandet av Royan, med dess arkader vid standremsan och med den verkligt imponerande kyrkan i Royan. Otroligt hög och formad som en båt ligger den i utkanten av centrum, helt och hållet gjord i betong.

Ivrig att få ha utländskt besök hade Diane verkligen försökt hitta de verkliga godbitarna i området. Den första eftermiddagen ägnade vi dock oss åt att bara vandra omkring i Royan och berätta om allt som hänt under de senaste fem åren. Med tanke på att jag inte talat franska i onödan de senaste månaderna (och ingen  franska före det) så gick det hela riktigt bra! Klart att jag säkert gjorde hur många fel som helst, men jag lyckades framföra vad jag ville ha sagt och Diane var väldigt tålmodig.

 

Följande dag var hade helt klart ett tema: Le marais det vill säga marsklandet. Norr om Royan, i Marennes finns nämligen la capitale des huîtres, ostronens huvudstad. Det är Europas klart största ostronodlingsområde tillsammans med odlingarna på Île d'Oléron strax utanför. Att äta ostron var ju lite av ett måste. Så vi tog oss ut till La Cayenne för att få en riktigt genuin upplevelse. Där i hamnen hittade vi en restaurang som hade ostron trots att det var lite fel tid på året.

 Vi körde på en av deras standardmenyer, med ostron (mycket godare än vad jag mindes dem) moules frites med roquefortost och sedan tillslut en enkel variant av crème catalana.

Överallt såg man tecken på ostronodlingar. Där fanns des Cabanes, små hyddor där man tidigare lagrade de verktyg man behövde för ostronodlingen, men som nu allt mera har kommit att bli små fritidstugor för ägarna - de ligger ju så praktiskt precis vid vattnet! Trots att det som sagt inte var säsong för ostron, fanns det en viss aktivitet i hela hamnen.

Efter den mättande lunchen gick vi ännu på ett museum om ostronodlingen. Där fick vi veta allt man någonsin kan önska sig vet om ostron, hur de odlas på "bord" ute på stranden under ebb (under flod är de helt täckta av vatten) och skall vändas två gånger i dygnet för att det inte skall komma alger på dem, och hur de sedan flyttas till små sötvattenbassänger i marsklandet för att bli "fetare" (specialitet för Marennes och Olérons), hur teknologin har gått fram och underlättat arbetet och hur det var att odla ostron för hundra år sedan, och hur gentekniken har gett upphov till ostron som är tripoida (för ickebiologer: det betyder att de har tre uppsättningar av kromosomerna istället för det normala två) vilket leder till att det växer snabbare än vanligt)

 Här har man verkligen utnyttjat marsklanden, genom att göra små pooler att odla ostronen i.