Vilken tur eller hur att man föddes till kultur

American Brinner=Breakfast for Dinner

Fonduekväll (igen :D)

Ibland blir jag bara förvånad över mig själv, hur extremt aktiv jag är här jämfört med annars. Trots att jag hemma har scouter, studieliv och studieliv som jag faktiskt bryr mig om, långa resor till uni, så känns det som om jag sitter betydligt mindre och gör ingenting  här. Jag hänger med mina rumskompisar ett par timmar varje dag, går ut på stan på kvällarna och talar med folk hemifrån.

Pubnight=billig öl (6chr/5dl)

Faktum är att mina veckor är ofta betydligt mer livade än mina veckoslut, vilket delvis beror på att varje onsdag är det Pubnight, dvs där en bar i Lausanne har specialpris på öl etc för utbytesstuderanden. Och allt som oftast betyder det också att någon har en förfest/middag innan. Torsdagen är ofta en tung dag, framför allt nu när vi är så många bra typer i Bourdo som gillar att dansa, att det har börjat löna sig att ta en taxi...

Oj, nu låter det som om jag festar hårt hela tiden. De flesta kvällar är dock väldigt lugna, såvida man inte tar med allt sheikande på dansgolvet. Fast senaste onsdag var musiken så dålig att jag var där kanske en dryg halvtimme innan jag tröttnade och tog sista metron till Bourdo.

Men min tanke med detta inlägg var faktiskt inte att berätta om mina sena onsdagskvällsvanor utan faktiskt berätta hur kulturell man kan vara här. Som vanligt kommer jag på villovägar - fast med min nästan obefintliga koncentrationsförmåga gällande allt utom att läsa en god bok eller se en film är jag inte överraskad...

Nämligen, förutom att jag varannan tisdag går på Cultural café där utbytesstuderanden berättar om fascinerande saker om sitt hemland (jag lovade göra det med, så ifall ni har något bra ämne får ni gärna säga till) så var jag faktsikt på opera häromveckan. Har bara haft så fullt upp med att ha roligt att jag inte helt enkelt hunnit berätta om det förrän nu när jag sitter på föreläsning. Multitasking eller något sådant :D

 

Operabiljetten blev min för ynka 6 Chf, men för att få den så billigt krävdes det lite av ens egen tid. Torsdagen en vecka innan skulle man nämligen delta i en rundtur av Operan.Vi fick gå upp på scen, gå bakom, titta in i makeupstudion, se orkesterdiket och så vidare. Superintressant! Orkar inte berätta allt i flytande text, så intressanta fakta kommer kort här:

Lamahår...

- höger och vänster sida bakom kulisserna heter inte höger och vänster, utan jardin (vänster sett från publiken) och cour (höger). Detta kommer från Comédie Français där de hade Tuilerieträdgården till vänster (sett från publiken) och till höger fanns Louvren, där hovet (Cour) fanns.
- Alla peruker som används är gjorda av människohår, då det är lättare att använda, man kan göra samma saqker med det som med hår på ett huvud; tvätta det, färga det, använda hårspray och så vidare... Det enda undantaget är frisyrer à la Marie-Antoinette, till dem används nämligen... wait for it... Hår från laman!!
- Ett av det de saker som skådespelarna övar mycket på scen är var saker finns i kulisserna. Varje sak har sin plats och det är superviktigt att de finns just där, om de ska hitta det tillräckligt snabbt.
- De övar hela operan utan orkester, bara med ett piano. Orkester kommer in i bilden en dryg vecka före generalrepetitionen.

En vecka senare var det dags för själva operan, eller egentligen dags för generalrepetitionen. Jag fick en plats på tredje läktaren, dvs amfiteatern till vänster. Eftersom teatern var såpass liten, knappa 1000 person ryms in, och i och med att det var opera, störde det mig inte. Tills operan började och det visade sig att största delen av alla dramatiska händelser skedde i vänstra hörnet och jag inte såg något av det hela. Fail! Men musiken hörde jag, och det var inte så tokigt. Vet inte om jag skulle betala mig sjuk på att gå igen, men jag föredrar definitivt opera framför heavy metal och kan bra tänka mig att gå igen... För rätt pris vill säga.

Himmelriket är nära

Jag har hittat mitt paradis. Tyvärr ligger det en sisådär 3 timmar härifrån och ännu längre från Finland och på en höjd av kring 1900 m.ö.h. Ingen himmel runt hörnet. Men ganska nära.

Jag och Zermatt

Platsen som är min tillfälliga himmel heter Aletch och hittas mitt emellan Zermatt och Jungfraujoch. Jag var där i lördags och trots att jag hatar generaliseringar så har jag svårt att inte säga att det var det vackraste jag sett. Att gå omkring där kändes alldeles surrealistiskt, som om det var något jag drömde. Solen sken och det var varmt samtidigt som en metertjocka snön reflekterade allt ljus mot en koboltblå himmel.

Jag var där tillsammans med utbyetsgruppen Xchange, en grupp där vanliga studeranden planerar program och exkursioner för utbytesstuderanden. Vi tog tåget till Brig och sedan ett minitåg vidare via charmerande alpbyar med namn som Bitsch, Bletten och Lax för att stiga av i Fiesch och där ta bergbanan upp till Fiescheralp. Där gick vi sedan en dryga 9 km för att så småningom komma till Riederalp där vi sedan tog bergbanan ner igen och tåget tillbaka till Brig.

Den första kilometern tog väldigt mycket tid. Inte för att vandringen var tung, utan helt enkelt för att alla stannade var tionde meter för att ta foton. Det var så vackert. Man såg Zermatt och Weisshorn (Dit jag förresten ska på hike nu på lördag) och man visste att bakom det bergmassiv vi gick på så fanns Jungfrau, Eiger och Mönch. Vi rörde oss på en höjd mellan 1900m och 2300 och jag tror att jag aldrig varit så högt uppe (såvida man inte räknar flygplan och det gör jag definitivt inte, inte i det här fallet).

Vi gick på en vandringsled som gick rakt igenom alla pistar och jag såg på de som åkte slalom och beundrade deras stil. Jag har åkt slalom en gång i mitt liv, om man nu kan kalla det jag åkte för slalom. Jag var mest fast i liften av tiden som jag var där, mitt rekord var att falla av liften tre gånger under samma uppfart. Dessutom var det -20 och med fartvinden till blev det mycket kallt. Bästa minnet var den varma kakaon jag förtärde i mitten.Att se alla åka slalom här gav mig en längtan att själv kunna åka så. Men jag tror att för denna gång så får detta var det närmaste jag kommer slalom, och så ska jag öva lite i Finland innan jag kommer tillbaka, såväl liftkorten som uthyrningen har definitivt schweiziska priser här. Om inte mera.

I mitten av vår vandring, i ett område så gott som fritt från skidare åt vi lunch. Jag var så nöjd med min lunch, hade nämligen förutom lunch med hett vatten och varm kakaopulver och en pain au chocolat att avsluta med. Mums!

Det mest dramatiska som hände var att jag och Alberta tappade bort oss. Vi stannade till för att rätta till vår utrustning och ta lite bilder och när vi skulle gå ikapp de andra var de försvunna. Uppslukade av jorden. Och förstås skedde ju detta vid ett vägskäl. Vad skulle vi göra? Vi försökte ringa till de vi hade nummer till i gruppen. Inget svar. Vi försökte ringa till kompisar som hade nummer till andra i gruppen. Inget svar. Till slut när våra fingrar var is, bestämde vi oss för att leka spårhundar och bara för att gå på den vägen som verkade vara mest använd och hoppas på att det var rätt.


Det var rätt. När vi kom fram till Riederalp såg vi alla andra sitta på en uteservering och dricka öl. De hade inte ens märkt att vi var borta. Så mycket för de bilder som jag och Alberta målat upp, hur vi ensamma vandrar omkring i alperna i timmar. Vi ryckte på axlarna och beställde varm kakao. Sen köpte jag vykort till min samling. Och sen var det dags att fara hem.

På vägen hem märktes det plötsligt hur stark solen tillsammans med reflexionen från snön är. Så gott som alla hade bränt sig, de med solglasögon (inklusive mig) hade charmiga pandabrännor medan de andra hade vita streck runt ögonen efter timmar av kisning. Nu väntar bara fjällningen...

Yverdon, c'est Grand(son)

På lördagen begav jag mig glad i hågen iväg till Yverdon-les-Bains, en liten badort som redan romarna förstått att använda sig av då de skulle ta sig från Genevesjön upp norrut (det berodde delvis också på att stora delar av området runtomkring staden var våtmarker och omöjliga att ta sig över med häst och vagn – vilket Yverdonborna såklart utnyttjade till fullo). Resan dit gick snabbt med intercity tåg utan stopp emellan och på 40 minuter var jag där.

I Yverdon var det fullt hålligång. Lördagsmarkanden var i full gång i gamla stan och på torget i Centrum verkade något jippo vara på väg att börja. Jag hade kollat att det skulle vara nåt slags evenemang för barn, men när jag kom till Yverdon insåg jag att det nog inte enbart var för barn. Runt omkring i staden gick stora orkestrar med outfits som skulle få Humpsvakar att blekna. Jag passade på att köpa en väska där innerfacket kan bli en skild väska, som kan ersätta den festväska jag har haft här som håller på att andas sina sista andetag. Helt förståeligt, då jag använt den en hel del, och inte bara till festande (så hårt festar jag ändå inte).

Titta noggrant! Är det inte
Gandalf på bilden?

När jag sett tillräckligt av staden gick jag in till Maison d'Ailleurs - Huset Annanstans. Man skulle kunna tro att det har något med Peter Pan och göra men det har det inte. Iställlet har det en permanent utställning över Jules Verne alla böcker och med information om hur han gjorde när han skrev dem. Där fanns även andra utsällningar om till exempel Scifi och rymden och en fotoutställning om en konstnär som med datorn gör coola fantasy och scifibilder.

Allt skulle säkert ha varit hur intressant som helst, men jag hade svårt att koncentrera mig då jag hela tiden hörde stoj och musik från gatorna utanför. För att ändå följa det program jag gjort åt mig gick jag dock vidare till nästa punkt, slottet som låg på andra sidan gatan. Där fick jag berättat för mig hela regionens historia över närmare 6000 år, alltihopa via en iPod som hade audioguidningen på engelska, franska och tyska (börjar bli rätt vanligt). I ena tornet fanns överraskande nog en så gott som oskadad mumie med stora delar av sina dödsaker med sig. Rätt coolt.

I slottet hade på 1800-talet grundats en "modern" skola där man reformerat hela skolsystemet och delar av museet var tillägnat detta. Jag hade aldrig hört talas om grundaren eller om hans metoder, så jag lät det mesta gå mig förbi. Hyggligt av killen var ju nog dock att mindre bemedlade barn fick också gå i skolan, och att resten av eleverna betalade för deras skolgång (75% rika, 25% fattiga).

Titta noggrant på möblerna; de är före sin tid. Förritidens IKEA-skåp i traditionell stil. Genom att använda samma grunddelar och sedan kombinera ihop dem på olika sätt och sedan sätta till unika detaljer fick man lätt ihop en industri där varje produkt var unik, men lätt att tillverka. Tittar man noggrant ser man de gemensamma elementen.

Efter detta lyckades jag med dagens bravurnummer: hitta bussen som skulle ta mig från Yverdon till Grandson. Jag hade kollat upp avgången tidigare, men att sedan hitta rätt buss var lite knepigare än väntat. Jag hann dock just precis med bussen och 10 minuter senare var jag i det soliga Grandson, där ett stort slag mellan förbundet (Schweiz) och burgunderna, som jag läst om i en av de guideböcker jag läst innan jag for.

Jag gick raskt till det stora pampiga slottet i Grandson, betalade inträdet och började rundturen. Och blev grymt besviken. I handen hade jag fått en tredjedels A4 med 24 punkter, med typ en mening var. Detta var den guidade rundturen. En av punkterna var Hall, det vill säga en tom tambur/hall, utan något över huvud taget att titta på. Inte fanns det heller mycket information i rummen om vad vi tittade på. Desto fler skyltar fanns det istället på att det var fritt fram att hyra slottet som festlokal till exempel för bröllop.

Den enda någotsånär intresanta delen var förutom två brunmålade värmebatterier från 1890-talet, var en ganska cool samling gamla bilar från en ca 1893-1935 däribland Greta Garbos Rolls Royce, och en guldhatt. Å andra sidan var utsikten från slottet fantastisk med utsikt dels över Neuchâtelsjön och över staden.

Jag tog bussen tillbaka och när jag kom till Yverdon hade festivalen definitivt ändrat karaktär. Nöjesfältet som varit under uppbyggnad när jag kom dit hade öppnat och ett stort tält hade rest där orkestrarna kunde spela sin guggenmusik - vilket jag då fick reda på att var vad de spelade. Har fortfarande ingen aning om vad för slags festival jag deltog i, men så småningom har jag lärt mig här att schweizarna älskar festivaler och att ganska lite krävs för att de ska vilja ordna en festival om det.

Passade på och tog mig en tur i några apparater innan jag satt mig på tåget tillbaka. Rekommenderar inte att åka i en maskin som snurrar upp och ner om man just har ätit något. Inte en bra kombination. Men ganska kul i alla fall...

Kämpisar

Och så en kort uppdatering om mitt liv med mina kämpisar, där vårt gemensamma liv blomstrar (inga blommor dock, ingen skulle orka vattna dem). I torsdags drog Patrik och GAbriel med mig på en skrinningstur på teknologområdet. För ynka 5fr fick man hyra ett par skrinnskor och även om isen inte var den bästa (i alla fall så kan man skylla på det när man inte skrann som en mästare) så hade vi superkul. När jag sedan dagen efter kom tillbaka från mina föreläsningar blev jag upplyst om att vi skulle äta fondue till middag, tydligen hade GAbriel hittat en fonduepanna på rea och genast sett det som ett tecken på att vi skulle äta fondue.

På lördagen efter att jag kommit tillbaka från Vevey var det dags för Red Bull Crashed Ice, som går ut på att de tävlande ska skrinna igenom banan på kortast tid möjliga. Banan var ganska svår, med skarpa svängar och hinder mitt i banan; banan gick precis mitt i centrum och delar av gatorna i centrum av Lausanne var avstängda. När vi kom dit lite före 5 - evenemanget började klockan 6 och vi ville ha bra platser - var det redan smockfullt med människor. Vi lyckades dock få ganska bra platser genast vid starten och efter en del försynt boxande av killarna stod vi snart precis vid rinken, eller var man nu skulle kunna kalla det. Det var svinkallt trots vin chaud. Killarna som stod och hängde på rinken bredvid oss bara skakade.

Jag höll ut i dryga två timmar, sen var jag en isbit. Tack och lov hade jag en ypperlig ursäkt, jag hade lovat en kompis att komma på filmkväll och glatt tog jag metron ut från centrum för att se på film. Och film såg vi definitivt, vi såg the Aviator som var en evighet lång. Så lång att jag de facto missade sista metron. Inte för att det egentligen störde i och med att vi bor en metrohållplats ifrån varandra.

Ett par dagar senare var det dags för lite kämpischill när vi bestämde oss för att tömma frysen på allt onödigt och fylla den med mer nödvändiga saker. I processen försvann frysta grönsaker och fiskpinnar och ersattes med glass och kött. I denna utrensning hittades även den pepparkaksdeg som jag, George och Lassie inte orkat baka ut före julen. Vi tyckte att mars var en utmärkt tidpunkt att baka pepparkakor (inte för att kanadensarna hade någon aning om när det är lämpligt att baka pepparkakor, eller vad som helst utom fryspizza)

Raskt vände vi ihop några pepparkaksformar från en aluminiumtölk och vips fick vi hjärtan, segelbåtar, fyrklövrar och ett kandensiskt lönnlöv (Eller ett norsk, inte ens kanadensarna verkar riktigt veta skillnaden, i alla fall när bilden finns på sedlar), och följande kväll bakade vi ut dem. De må kanske inte se helt ut som vanliga pepparkakor i form av julgrisar och tomtar, men goda var de. Som en liten kombinering tyckte Patrik bestämt att dessa skulle förtäras med mjölk. Och nu var det ju gott...

 

Vår i Vevey

Kände för att resa lite på lördagen men eftersom jag redan hade rätt välplanerade planer till kvällen ville jag inteåka alltför lång borta så att inte all tid skulle gå åt till att sitta på tåg. Valet föll då på Vevey, en lite mindre stad mellan Lausanne och Montreux och där Charlie Chaplin bodde i knappa 25 år innan han dog. Det är också Nestlés "hemstad".

Dit begav jag mig alltså. Tog bussen till Pully och hoppade där på tåget; på mindre än 40 min var jag framme. Där möttes jag så gott som genast av lördagsmarknaden, full med så gott som allt, där fanns grönsaksavdelningen med en massa olika sorters grönsaker och frukter, med torkade frukter och nötter. Bredvid fanns ostförsäljarna och de som sålde alla möjliga sorters köttprodukter, hemlade korvar, luftorkat kött, ja allt vad man kunde komma på.
Och så några brödförsäljare som sålde stora ljuvliga bröd där man riktigt kunde se hur brödet skulle ha en knaprig yta och supermjukt inuti. Bredvid dem fanns sedan ännu de som sålde kläder, de som hade sin privata loppmarknad (eller privat, de sålde ju det till alla som ville köpa) och i ett hörn var ett antikvariat som tagit med stora delar av sin butik och under tak sålde små pulpeter, stolar, böcker, filmer jag allt vad man kunde tänka sig. Och mitt bland alla dessa stånd kunde man hitta ett litet obetydligt bord där det såldes någon rätt. Där fanns mexikanska rätter, asiatiska grytor och fransk bondsoppa. Jag valde att vara lite äventyrlig och köpte Mahamri - friterade bollar med en stark jordnötssås enligt ett recept från Kongo. Slurp.

Ganska snart hittade jag mig själv framför Charlie Chaplin. Han tittade ut över Genevesjön och en enorm gaffel (!?!). För dem som inte visste att det finns en enorm gaffel precis vid Charlie Chaplin statyn så kan jag berätta att det är ett minnesmärke över det tioårsjubileum som Musée d'Alimenatation eller Alimentariumet som det kallas. Det är alltså museumet om mat och dit begav jag mig till näst.

Ser ni skeden som är inlagd i stenbeläggningen?

På museet berättades det en hel del om just mat. Hur man borde äta med näringspyramider, hur maten bryts ner i magen, hur man ska läsa infolappen på paketen man köper, hur man åt förr i tiden i olika delar av världen och olika matredsakp, som en körsbärsurkärnare. På museet fanns även en hotdog-vagn som använts ända fram till början av 2000-talet, där man lite kunde se hur en sådan fungerar och en kort historia över snabbmatens ankomst (som naturligvis uppkom i USA där invandrare sålde lättillgängliga maträtter redan på 1800-talet.

På museet fanns det även en känselstation där man kunde fundera på hur man själv uppfattar mat. Där fanns det maskiner som dela ut ett litet piller dom antingen smakade beskt, salt, sött eller surt och mans kulle komma på det, en annan där man med hjälp av smaksinnet skulle klura ut vilken smak vätskan man fick hade. Min personliga favorit var den där man fick en liten chokladbit och sedan skulle klura ut konsistensen på chokladen. Mmm...

Sist och slutligen stannade jag så länge kvar vid chokomaskinen att jag inte hann till Veveys historiska museum, där det fanns en utställning om Veveys vinfestival som bara ordnas en gång vart 25e år (senast var det 1999)  Istället promenerade jag runt lite på strandpromenaden innan jag tog tåget tillbaka till Lausanne för att gå på nästa "programpass": Red Bull Crasched Ice som jag lovat gå med mina kämpisar.