Himmelriket är nära

Jag har hittat mitt paradis. Tyvärr ligger det en sisådär 3 timmar härifrån och ännu längre från Finland och på en höjd av kring 1900 m.ö.h. Ingen himmel runt hörnet. Men ganska nära.

Jag och Zermatt

Platsen som är min tillfälliga himmel heter Aletch och hittas mitt emellan Zermatt och Jungfraujoch. Jag var där i lördags och trots att jag hatar generaliseringar så har jag svårt att inte säga att det var det vackraste jag sett. Att gå omkring där kändes alldeles surrealistiskt, som om det var något jag drömde. Solen sken och det var varmt samtidigt som en metertjocka snön reflekterade allt ljus mot en koboltblå himmel.

Jag var där tillsammans med utbyetsgruppen Xchange, en grupp där vanliga studeranden planerar program och exkursioner för utbytesstuderanden. Vi tog tåget till Brig och sedan ett minitåg vidare via charmerande alpbyar med namn som Bitsch, Bletten och Lax för att stiga av i Fiesch och där ta bergbanan upp till Fiescheralp. Där gick vi sedan en dryga 9 km för att så småningom komma till Riederalp där vi sedan tog bergbanan ner igen och tåget tillbaka till Brig.

Den första kilometern tog väldigt mycket tid. Inte för att vandringen var tung, utan helt enkelt för att alla stannade var tionde meter för att ta foton. Det var så vackert. Man såg Zermatt och Weisshorn (Dit jag förresten ska på hike nu på lördag) och man visste att bakom det bergmassiv vi gick på så fanns Jungfrau, Eiger och Mönch. Vi rörde oss på en höjd mellan 1900m och 2300 och jag tror att jag aldrig varit så högt uppe (såvida man inte räknar flygplan och det gör jag definitivt inte, inte i det här fallet).

Vi gick på en vandringsled som gick rakt igenom alla pistar och jag såg på de som åkte slalom och beundrade deras stil. Jag har åkt slalom en gång i mitt liv, om man nu kan kalla det jag åkte för slalom. Jag var mest fast i liften av tiden som jag var där, mitt rekord var att falla av liften tre gånger under samma uppfart. Dessutom var det -20 och med fartvinden till blev det mycket kallt. Bästa minnet var den varma kakaon jag förtärde i mitten.Att se alla åka slalom här gav mig en längtan att själv kunna åka så. Men jag tror att för denna gång så får detta var det närmaste jag kommer slalom, och så ska jag öva lite i Finland innan jag kommer tillbaka, såväl liftkorten som uthyrningen har definitivt schweiziska priser här. Om inte mera.

I mitten av vår vandring, i ett område så gott som fritt från skidare åt vi lunch. Jag var så nöjd med min lunch, hade nämligen förutom lunch med hett vatten och varm kakaopulver och en pain au chocolat att avsluta med. Mums!

Det mest dramatiska som hände var att jag och Alberta tappade bort oss. Vi stannade till för att rätta till vår utrustning och ta lite bilder och när vi skulle gå ikapp de andra var de försvunna. Uppslukade av jorden. Och förstås skedde ju detta vid ett vägskäl. Vad skulle vi göra? Vi försökte ringa till de vi hade nummer till i gruppen. Inget svar. Vi försökte ringa till kompisar som hade nummer till andra i gruppen. Inget svar. Till slut när våra fingrar var is, bestämde vi oss för att leka spårhundar och bara för att gå på den vägen som verkade vara mest använd och hoppas på att det var rätt.


Det var rätt. När vi kom fram till Riederalp såg vi alla andra sitta på en uteservering och dricka öl. De hade inte ens märkt att vi var borta. Så mycket för de bilder som jag och Alberta målat upp, hur vi ensamma vandrar omkring i alperna i timmar. Vi ryckte på axlarna och beställde varm kakao. Sen köpte jag vykort till min samling. Och sen var det dags att fara hem.

På vägen hem märktes det plötsligt hur stark solen tillsammans med reflexionen från snön är. Så gott som alla hade bränt sig, de med solglasögon (inklusive mig) hade charmiga pandabrännor medan de andra hade vita streck runt ögonen efter timmar av kisning. Nu väntar bara fjällningen...