Royan del 2

Fortfarande på tisdagen (kan bara inte fatta att allt detta har skett och vi sett på en enda dag) åker vi till Rochefort, en av de städer som grundades på 1600 som en fortifierad hman för marinen. Det kom att bli ett stort skeppsvarv för marinens båtar och hade det längsta repslageriet i hela Frankrike, ja till och med den längsta byggnaden i dåvarande Europa. Under sin blomstringstid byggdes ca 17 fartyg i året, mycket imponerande med tanke på hur så gott som allting gjordes för hand...

Precis innan vi kom in till Rochefort vek vi av för att se den gamla bron över Charentefloden. Det är nämligen något alldeles speciellt med den, då den är snarast en fusion av en lyftkran och en linbana eller något liknande. Den består av alltså av en stationär del på vardera delen av stranden och sedan en rörlig del som kan röra sig mellan dem. Denna lösning, som säkerställer såväl höga som djupgående båtars passage, var mycket vanlig kring sekelskiftet men nuförtiden är de flesta nedmonterade. Denna bro är i användning ännu, men endast för fotgängare o cyklister. Bredvid fanns sedan den nya längsgående bron.

Det var från Rochefort som La Fayette lämnade Frankrike 1780 för att stödja rebellerna i det amerikanska inbördeskriget. Han seglade iväg på båten La Hermione, och nu håller man på att bygga en replika av denna båt på samma docka som hon (högst antagligen) byggdes i. När hon sedan är färdig kommer hon sedan att seglas över till Amerika för att sedan stanna där. Ett av sätten att samla in pengar till bygget är att låta folk komma in och titta och se hur färdigställandet går till. Nästan allt görs enligt metoder från 1780-talet, även om ritningen av La Hermione inte har hittats, utan en ritning på en väldigt lika båt används med vissa ändringar för att få henne mer autentisk. 

Det var ganska spännande att ha möjlighet att titta in i segelmakarrummet och i smedjan och verkligen se hur allting gjordes utan alla de hjälpmedel vi har nuförtiden. Det gav en helt enorm respekt för alla de arbetare och straffångar som byggde båten på endast elva månader, jämfört med hur bygget nu förväntas ta över tre år(samt insamlandet som startade 1997) trots alla saker som förenklats (transport och annat). Men då var det flera som arbetade, nu rör det sig om dryga 20...

                                      Diane på La Hermione

Som avslutning på dagen for vi till Brouage för att där se solen gå ner. Brouage är en fortifierad liten stad som grundades på 1500-talet precis vid kusten och fortifierades under 1630-talet som en bastion som försvar mot La Rochelle (som kommer i ett senare inlägg). Det hela låter ju hur fint som helst, en romantisk fästning vid havet.Det är bara det att hamnen slammades igen ganska snabbt efter att det blivit färdigt så att bastionen nu ligger ca tre kilometer från havet och 500 meter från floden som med sin biflod ledde till hamnen. Runt stora delar av bastionen finns det mer eller mindre fuktig våtmark

Så var det bara dags och leka paparazzi och försöka fota så mycket man bara kan. Det var så vackert, men precis som i Schweiz går solen ner så väldigt snabbt. En sak jag aldrig vänjer mig vid utan alltid är lika förvånad över...

Royan del 1

Under hela tiden jag har varit här har jag haft en resa sådär halvt planerad. En resa som jag har längtat att få göra. En resa som jag trots det inte var säker på att jag skulle genomföra. Av flera orsaker. En orsak var att det skulle innebära att jag skulle träffa en person jag inte sett på fem år, och inte bara träffa utan be att få komma och bo med. En person jag bara haft sporadisk kontakt med vy- och julkort med. En annan sak var att det skulle innebära att jag skulle måsta tala franska hela tiden och det är bara så skrämmande. Jo jag vet att jag bor i den franska delen av Schweiz i över sex månader och i det här skede förväntas kunna franska. Men det är ändå skrämmande.

För att kort berätta om vem jag talar om; det är min franska tant, d.v.s. den pigga 65-åring som jag bodde hos för fem år sedan när jag tillbringade en rätt stor del av min sommar i Frankrike. I varje kort hon skickar mig hälsar hon alltid att jag alltid är välkommen tillbaka. Så att missa möjligheten att nu relativt lätt kunna hälsa på henne skulle bara vara dumt. Dessutom hade jag redan halvt lovat komma. Påsklovet verkade vara en bra tidpunkt att åka, nu skulle jag ha lite mer tid än bara ett veckoslut. Diane blev ju superivrig och fixade att vi fick bo hos hennes brors lägenhet på Atlantkusten - låter det inte perfekt så säg!

Piano på Bordeauxs tågstation. Fritt att spela, och under tiden som jag var där hörde jag såväl klassiska trudelutter
såväl som snuttar ur Amelie

Så jag tog ett flyg till Bordeaux med easyjet och tog därefter tåget till Royan. Där möttes jag av en otroligt petite dam, till och med mindre än vad jag mindes henne. Men annars var allt som om tiden stått still. Hon pratade på på franska medan jag försökte hinna med i flytet och säga mmhmm, ah oui..? eller non! på de rätta ställena. Diane hade gjort ett digert program åt oss, som om hon försökte klämma in så gott som hel Frankrikes Atlantkust på en och samma gång. På det sättet är hon som jag, vi älskar att planera och fundera på bra sätt att resa och lämpliga turistmål. Om allt annat går åt skogen för mig, skall jag börja med en planering av turistresor. Eller så gör jag det i mitt femte parallelliv.

 Royan var det alltså som jag kommit till. Royan, en liten badort på knappa 20 000 personer. Royan var ända fram till andra världskriget en mycket pittoresk liten badort ända senda början av 1800-talet. I de allra sista skedena av andra världkriget bombades Royan mycket hårt (då det var en viktig utpostering för tyskarna för kontrollen av Girondeestuariet (tydligen är det inte en flod av såväl Dordogne och Garonne som flyter ihop vid Bourdeaux). Hela denna del av Royans är mycket tragisk, eftersom de allierade fått uppgifter om att det endast fanns tyskar där. I bombanfallen dog eller skadades nästan halva av den befolkning som ännu var i Royan, ca 1500 samt en grupp med tyska soldater som gömt sig iväntan på krigets slut.

Mycket få hus från tiden före andra världskriget har bevarats, men de få som finns kvar är verkligen imponerande. Tydligen kom folk hit från stora delar av Europa. Efter andra världskriget satsades det mycket på återuppbyggandet av Royan, med dess arkader vid standremsan och med den verkligt imponerande kyrkan i Royan. Otroligt hög och formad som en båt ligger den i utkanten av centrum, helt och hållet gjord i betong.

Ivrig att få ha utländskt besök hade Diane verkligen försökt hitta de verkliga godbitarna i området. Den första eftermiddagen ägnade vi dock oss åt att bara vandra omkring i Royan och berätta om allt som hänt under de senaste fem åren. Med tanke på att jag inte talat franska i onödan de senaste månaderna (och ingen  franska före det) så gick det hela riktigt bra! Klart att jag säkert gjorde hur många fel som helst, men jag lyckades framföra vad jag ville ha sagt och Diane var väldigt tålmodig.

 

Följande dag var hade helt klart ett tema: Le marais det vill säga marsklandet. Norr om Royan, i Marennes finns nämligen la capitale des huîtres, ostronens huvudstad. Det är Europas klart största ostronodlingsområde tillsammans med odlingarna på Île d'Oléron strax utanför. Att äta ostron var ju lite av ett måste. Så vi tog oss ut till La Cayenne för att få en riktigt genuin upplevelse. Där i hamnen hittade vi en restaurang som hade ostron trots att det var lite fel tid på året.

 Vi körde på en av deras standardmenyer, med ostron (mycket godare än vad jag mindes dem) moules frites med roquefortost och sedan tillslut en enkel variant av crème catalana.

Överallt såg man tecken på ostronodlingar. Där fanns des Cabanes, små hyddor där man tidigare lagrade de verktyg man behövde för ostronodlingen, men som nu allt mera har kommit att bli små fritidstugor för ägarna - de ligger ju så praktiskt precis vid vattnet! Trots att det som sagt inte var säsong för ostron, fanns det en viss aktivitet i hela hamnen.

Efter den mättande lunchen gick vi ännu på ett museum om ostronodlingen. Där fick vi veta allt man någonsin kan önska sig vet om ostron, hur de odlas på "bord" ute på stranden under ebb (under flod är de helt täckta av vatten) och skall vändas två gånger i dygnet för att det inte skall komma alger på dem, och hur de sedan flyttas till små sötvattenbassänger i marsklandet för att bli "fetare" (specialitet för Marennes och Olérons), hur teknologin har gått fram och underlättat arbetet och hur det var att odla ostron för hundra år sedan, och hur gentekniken har gett upphov till ostron som är tripoida (för ickebiologer: det betyder att de har tre uppsättningar av kromosomerna istället för det normala två) vilket leder till att det växer snabbare än vanligt)

 Här har man verkligen utnyttjat marsklanden, genom att göra små pooler att odla ostronen i.

Teddy and the cheesy Chocolate Factory part 2

Gruyère sett och dags för CHOKO!! hoppade på tåget som tog mig via Bull till Broc där den i mina kretsar här, superhypade chokladfabriken finns. Tågets bana påminde rätt mycket om ett U, och på vägen till Broc, som är i andra ändan av rutten, såg man lätt Gruyères slott (hoppas detta var sista gången jag måste skriva det stället på ett tag). Hejdå ost, och välkommen mumsiga choklad! Omnomnomn!

Otroligt ivrig att få gå på museet där en väldigt viktig del är att smaka på olika goda saker begav jag mig mot det välkända huset (som hittas på en hel del av alla deras chokoplattor), in i den väldoftande aulan och samtidigt butik fylld till taket med choklad - och vad är det första jag får höra? Jo att museet stänger en timme tidigare än normalt för att det är påskdagen och att biljettförsäljningen just har stängt.

VAH?? Hörde jag rätt? Jo, biljettförsäljningen är STÄNGD!!

NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJ!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Det är inte möjligt! Jag kan bara inte ha missat det! Jag som kollat upp att det skulle var öppet under hela påsken. Det är inte sant. Jag är så besviken. Det är också de andra som också kom med samma tåg, och som blir välkomnade in till caféet att äta chokokaka och dricka varm kakao där. Men det är ju inte alls samma sak!!! Jag kom ju hit för att äta choklad!! Jag bestämmer mig för att i alla fall köpa av den choko som de har på erbjudande så att jag i alla fall har något från fabriken. Jag hittar sedan en biosalong där de spelar gamla reklamfilmer om Caillers choklad och tycker synd om mig själv. Då hör jag att man ännu kommer in i den guidade rundturen om man är del av en grupp.

Ett litet hopp tänd i mig. Jag går till området där grupper väntar på att få komma in, hittar en grupp som talar mysig brittiska och frågar sedan försynt om jag får komma med dem i deras grupp. Jag berättar om hur synd det är om mig som har planerat så länge att komma hit och sen inte får, och de är bara så gulliga och säger bara "poor dear" och så vidare och låter mig komma med i deras grupp. Att biljettpriset dessutom är billigare för grupper gör ju det hela bara bättre. Så får jag komma in till det som jag redan trott att var omöjligt att nå.

Hela rundturen börjar med att vi får se en kort film om chokladens historia och framför allt Caillers choklads historia. Sedan börjar äntligen den bästa delen: smakasmakasmaka-delen. Vi börjar med att smaka på råvarorna, olika sorters kakaobönor, den ena bittrare än den andra. På stora skyltar bredvid får vi reda på olika egenskaper om de olika bönorna och jag tror att jag skulle kunna bo här. Då hittar jag de rostade hasselnötterna som ligger i en stor säck strax intill och jag är i himlen. Ååh-ååh-ååå vad jag älskar rostade hasselnötter!!

Till slut lyckas jag slita mig från säckarna och går vidare. Min "grupp" är redan långt borta men vad spelar det för roll? Jag är här och vill inte egentligen åka härifrån. Längre fram i turen får vi se hur bönorna krossas och mals och blandas ihop med dittan o dattan för att sedan klämmas ut ur tub för att bli praliner inför vara ögon. Var femte minut kommer en arbetare ut ur det inglasade rummet med chokomaskinen och har med sig en stor korg med de nyproducerade chokobitarna. Så fort hon vänder ryggen till börjar alla rafsa åt sig bitarna (tack och lov inpacketerade) och sätta i deras fickor och väskor, tills de inte täcks mera. Sedan går de vidare och nästa grupp har just och just en chokobit åt var och en. Det hela är så fascinerande att jag fastnar här ett bra tag och får se allt från fina damer och pappor till snåla tonåringar grabba händerna fulla med choklad, för att sedan lämna en eller två kvar åt de blyga japanska turisterna.

 

Till slut kom jag fram till det mest efterlängtade, rummet som jag har hört om folk som stannat där i över en timme: Jag talar alltså om provsmakningsrummet. Om detta rum kan man säga att det egentligen bara finns en regel (förutom att man är på en offentlig plats etc. etc.) och det är att man inte får ta med något härifrån. Allt man ska äta måste man äta på plats. På plats fanns hela tiden två eller tre från personalen vars uppgift var att hämta mer choklad från deras lager. För oss var det enda att göra att gå runt och i tur och ordning smaka på alla de chokladknappar de erbjöd.

Trots att det kan vara svårt att tro det efter allt som jag berättat här, så är jag inte en så stor chokladperson. I know, shocking right! Det är något som vuxit fram under de senaste åren, i tonåren kunde jag glatt klämma i mig ett hel paket om det bara fanns att tillgå. Nu är jag alltsomoftast nöjd efter redan ett par bitar. Är detta ett tecken på att jag håller på att bli vuxen, att jag kan njuta av något utan att föräta mig? Jag vet inte, men jag finner det hela rätt deprimerande. Jag är inte så ung längre att jag orkar bära en hel gurka - liksom. 

Men till min point i alla fall. I och med att jag inte klarar av allt för mycket choklad åt gången nuförtiden, försökte jag välja och vraka och bara äta de som så godast ut, och framför allt undvika alla som såg ut att ha kirsch och andra lustigheter i sig. Det gick någorlunda bra, och i och med att jag stanna där rätt länge så lyckades jag till och med komma igenom alla de jag tyckte såg goda ut.

Rätt matt och väldigt icke-hungrig tackade jag för mig och gick till tågstationen. Jaha, kom ihåg tidtabellen fel och hade plötsligt 50 minuter att slå död på. Passade på att spara ytterligare lite pengar med att promenera till en zon närmare Bull, på den tiden, samtidigt som jag kände att jag fick bort sisådär en pralins energivärde från alla de femtioelvatusen jag ätit. I Romont skulle jag sedan vänta en dryg halvtimme så jag passade på att utforska den staden med, med sin rätt coola ringmur där varje torn hade sin specifika historia och uppgift. Rätt trött och fortfarande halvt illamående kom jag till den tomma lägenheten för att sedan packa min väska för mitt påsklov i Frankrike.

 

Hälsningar från en Ostko och en Chokoko!

Teddi and the cheesy Chocolate Factory... part 1

Påskdagen! Vad hör påskdagen till? Jo choklad och andra onyttigheter!! Så vart skall man åka för att ha en extra onyttig dag samtidigt som man är turistig i Schweiz? Till choladfabriken Cailler och till ostbyn med stort B eller O eller vilken bokstav man nu väljer: Gruyère! Precis dit var det jag skulle, men först hade jag vissa viktiga uppdrag att göra.

Som att leta reda på de kinderägg som jag bett mina kämpisar gömma innan de for (annars är det väl inte någon riktig påsk!!). Det kan jag berätta att var ganska svårt för dem, eftersom det finns ungefär noll gömställen i vår lägenhet, så opersonlig som den är. Att jag dessutom inte hade hittat dem när jag städade på fredagen, och framför allt tillbringade en halvtimme med att försöka hitta det sista, berättar om hur idoga och snälla de är. Mina kämpisar alltså, inte kinderäggen.

Strax efteråt var jag sedan på väg till Gruyère, som har fått sitt namn från tranan som var slottsägarnas vapen (som de i sin tur fått när godsherren dödat en trana i trakten. Myspys). För att komma till både Gruyère som fabriken kräver det en hel del byten. Först tåg till Romont, byte och därifrån tåg till Bulle där man sedan ska ta tåget som går till såväl Gruyère som Broc där fabriken ligger, beroende på åt vilket håll tåget går som man tar.

Jag har redan länge planerat att åka hit, dels för chokladen och dels för att Gruyère (gah vad jag redan nu är trött på att skriva det, med den lilla flugskiten ` vänd åt det jobbiga hållet på e-et) är känt för att ha en särdeles fin liten medeltida stadsdel. Och så för osten förstås, finns det något som är godare än vällagrad gruyèreost? I think not. Redan i höstas hade jag en tur inplanerad men den måste jag tyvärr ställa in när det kräver en rätt tidig avresa pga alla tågbyten, och det sen inte passade in med resten av mitt schema.

Det första man ser när man stiger av tåget i Gruyère är la Maison de Gruyère, museet där man kan följa med och se hur man lagar ost, samt bekanta sig lite med olika klassiska tillverkningsredskap. Och så kan man dofta på olika dofter och gissa vilken ört det är som doftar så av det som kossorna äter uppe i alpdalarna och som sedan ger den karakteristiska smaken för osten. Jag lyckades bara gissa rätt en, klöver.

I huset kan man följa med hur de lagar ost från början till att de sänks i 10% saltlake för ett dygn och sedan därefter placeras i lagringskällaren. Eftersom det tar ett tag att få mjölken varm till rätt temperatur och sedan att få enzymerna igång och så gör de två omgångar ost per dag och beroende på när man kommer får man se olika delar av ostprocessen. För att man inte ska behöva stå där och se hur visparna går runt i flera timmar, görs allting enligt ett minutiöst schema som hittas på såväl nätet som överallt i museet. Dessutom får man komma och gå i museet som man vill bara man har biljetten kvar, så att man kan ta och titta på andra saker medan ingenting händer, eller köpa ost i deras ostbutik.

Bra att de varnar för polisen

Jag tittade en stund på hur allting gjordes, sedan blev det tråkigt. Så jag läste istället i broschyren om hur allting går till, och när jag gjort det gick jag till ostbutiken och köpte lite ost. Sen tyckte jag att jag kunde osttillverkningen. Istället tog jag mig uppför kullen till den gamla delen av Gruyère för att titta lite på den.

Den gamla stadsdelen var riktigt fin men kanske jag har sett lite för mycket på för kort till och blivit immun mot dess charm, eller så var det inte sitt vackraste jag i snöslask o gråmulen himmel. Jag blev i alla fall inte så särdeles imponerad. Dessutom var det fullt med en massa turister som var i vägen när jag ville fota  MINA turistiska bilder. Jag kände inte för att äta överprisatt fondue eller raclette som det föreslogs även om jag var väldigt frestad att köpa double crème de Gruyère med Gruyèremaränger (en verkligt god och superonyttig efterrätt). Inte heller stod jag i brand för de schweiziska motsvarigheterna till dalahästar i form av alpkossor målade i rött (formade i trä och i fickformat). Istället begav jag mig till slottet.

Slottet är et ganska litet slott i jämförelse med andra jag sett, men hade vissa detaljer som stenläggningen på delar av innergården som var gjord av vanliga stenar i fina mönster. Slottets ägare hade gått i konkurs någon gång i mitten av 1500-talet och städerna Fribourg och Bern som var hans kreditorer delade upp egendomen. Fram tills 1700-talets slut var det i aktiv användning, och då det i mitten av 1850-talet köptes av en kille som var på det nationalromantiska humöret var det rätt nedgånget. Så han och hans kompisar renoverade upp det på somrarna och målade fina nationalromantiska bilder på väggarna som man nu kan titta på. Låter inte det hela som en enda liten mysig talkoarbete där huset är sisådär 50 kvadratmeter stort?  

Må så vara att de bilder man hittar i slottet är fina och berättar en säkert delvis romantiserad bild av områdets historia (och alltid ur vinnarens synpunkt i krigen som alltid) men mina favoritbilder fanns i de tillfälliga utställningarna. Där hittade man nämligen Plonk et Replonks verk, som verkligen har sina fyndigheter. Det är fråga om två bröder som använder sig av gamla vykort som de sedan på ett eller annat sätt ändrar på för att få fram något roligt